Josefin Nilsson

More than you know...
Med mycket tankar i huvudet och gamla känslor uppe i ytan känner jag att det är dags att släppa ut en del, för att verkligen lätta på hjärtat. För det är lätt att skriva om saker som ska göras en dag, ytliga känslor eller om små saker som inte är på topp. Men att faktiskt gå in på djupet och vara sådär riktigt öppen och ärlig, det är tufft. Inte bara för att det kommer ut känslor då som andra får ta del av, utan kanske allra mest för att jag själv inser hur mycket och ont det faktiskt gör. Helt plötsligt är det inte bara något jag kan skjuta undan utan det är ute på riktigt. 
 
Under de senaste veckorna har jag "rensat" mycket i mitt förflutna. I händelser jag helst velat glömma men som jag med tiden har fått inse följer med mig varje dag, och kanske mest av allt, hindrar mig från att leva mitt liv fullt ut nu. Allt ifrån hopp-tränare jag hade under min ponny-tid som aldrig riktigt trodde på min ponny eller det vi gjorde. Hur ord om att "vi aldrig kommer komma längre än så" har påverkat hur jag sätter mål nu, och att jag numera har väldigt svårt att be om tips och råd på hur jag ska nå mina mål. För jag minns hur ont det gjorde att höra att det aldrig skulle gå, trots att ingen av oss kunde utala oss om vad den där otränade ponnyn skulle kunna i framtiden. 
 
Några år senare träffade jag tränare som hade en helt annan syn på den där ponny som tidigare fått stämpeln "han kommer aldrig kunna gå högre (...) än så".
 
För att inte ens nämna vilken fruktansvärd påverkan det där rånet på väg till skolan för snart 9 år sen har haft. Jag har i så många år försökt att lägga det bakom mig och bara gå vidare. Tänkt att det skulle försvinna efter såväl rättegången som senare när skadeståendet kom in på bankkontot. Men sanningen är den att det försvinner inte, tvärtom har det skapat kedjereaktioner i så många andra sammanhang. Det går inte att räkna antalet gånger jag har fått panik-attacker på stan, klubben, tunnelbanan eller mitt ute i skogen. Känslan går inte ens att beskriva i ord, och att rota runt i alla de där känslorna för att förhoppningsvis få ett "avslut" gör minst sagt ont.
 
I samma stad som jag ca 2 veckor senare stod i en tunnelbana och inte kunde andas, på så skakiga ben att de bara precis lyckades hålla upp min kropp. Efter att ha hanmat i en situation där jag kände mig precis lika instängd och hjälplös som den där dagen 7 år tidigare, trots att sitautionen här va något helt annat.
 
Genom att ta tag i gamla problem hoppas jag att jag den här hösten kommer kunna ge mig själv en nystart. Jag ska inte ljuga, det gör sjukt ont och är galet jobbigt, men det behövs. Det finns så många drömmar och mål som jag vill förverkliga och för att jag verkligen ska våga ge allt i dom så måste jag bli av med lite av allt det gamla som håller mig tillbaka. Nu är det dags att ta nästa steg, och verkligen börja leva det livet jag vill, helt utan begränsningar som bara sitter i mitt huvud!