Josefin Nilsson

Dambulle Cave Temple
 
 
När jag i lördags natt gick igenom en massa inlägg från resor så kom jag på hur mycket bilder det faktiskt finns som jag inte har visat från Sri Lanka. En plats som blev helt bortglömd här på bloggen under resans gång var Dambulla Cave Temple, kanske för att det inte var något som fanns med på min och Theas bucket-list. Som jag har nämt innan så hade jag kontakt med en kille i Sri Lanka redan innan vi åkte dit, han är också ägaren till hotellet där vi bodde första natten. Vårt mål under de få timmarna vi hade i Dambulla var att se Lions Rock (Sigiriya), vilket vi också hann tackvare att den här killen och vår chaufför. Vi var nöjda med det, men något vi absolut inte fick missa enligt dom var just Dambulla Cave Temple då det är en av de mest historiska platserna som finns i området. Så 06:30 den 27 december var vi på gång med att bestiga ännu en hög höjd för att se ett tempel, helt galet, men utsikten där uppe var fantastisk att få börja sin dag till.
 
 
 
 
Helt ärligt kan jag ju medge att jag egentligen inte är den där personen som är jätte intresserad av en olika religiösa platser, det är inget jag har med på min bucket-list för olika länder eller platser någonsin. Däremot har jag en otrolig respekt för allas tro på olika religioner. Vi var där som sagt väldigt tidigt tillsammans med lokalbefolkingen som skulle be, och försökte därför hålla oss undan från de grotterna där de flesta gjorde sin bön av ren respekt.
 
Även om det inte var något vi hade planerat så är jag glad att de övertalade oss att se det här för det är ganska otroligt att människor har kunnat bygga såhär i bergen, speciellt med tanke på att de här templena är otroligt gamla (om jag inte minns fel så är de mer än 1000 år gamla) och helt bavarade sen dess.
 
 
Men det som ändå tar priset för den märkligaste känslan sådär 06:30 på morgonen var att medan vi tog bilder och gosade med hundarna utanför templets ingång (i väntan på att de skulle öppna) så hade vi ett gäng killar som fotade och filmade oss. Vi snackar inget smyg-fotande/-fimlande, utan de plockade verkligen fram sina mobiler och följde varje steg vi tog helt utan att skämmas. Mycket märklig känsla kan jag lova.. När sen övriga personer från lokalbefolkningen började komma upp till templet så insåg vi ganska fort att vi var de enda tursiterna där och därav stack ut ännu mer med vårt ljusa hår, hud, blåa ögon och utöver det även en bra bit längre än genomsnittet av lokalbefolkningen. Så medan vi blev fotade av killarna i vår ålder, var det många äldre människor som stannade till och försökte prata lite med oss så gott de kunde.