Josefin Nilsson

Everything is good in the end, if it's not good it isn't the end
"Det sägs att tiden läkar alla sår, men läker den även öppna hål? För i mig känns det inte som att det är något litet sår som det sipprar lite blod ifrån, det är snarare ett stort hål där blodet strömmar ut, och det där hålet har jag ingen aning om hur det ska kunna fyllas. När jag sa hejdå till Pelle så sa jag inte bara hejdå till min fantastiska ponny och bästa vän som har lärt mig allt inom ridsporten och så mycket om livet i övrigt. Utan jag sa också hejdå till en plats dit jag har kunnat gå och känna att jag verkligen  kunnat andas och leva oavsett hur turbulent livet har varit. Jag sa hejdå till träningar och tävlingar utan att veta när (eller om) det kommer komma tillbaka igen. Och jag sa hejdå till i stort sett allting som har fyllt mitt liv med mening under största delen av mitt liv. Det tomrummet som det lämnar efter sig kommer inte att läkas på ett par veckor och det kommer inte heller att återgå till vad det har varit.
 
Att lämna Pelle är ett val som jag själv har gjort, men det gör det inte lättare. För hans del är det här det bästa, han har det superbra, och jag är helt säker på att hans nya familj kommer ge honom så mycket kärlek som man bara kan drömma om. Vilket självklart känns som världens lättnad, men det gör inte att jag känner mig mindre ensam, eller att saknaden blir mindre. Allting, exakt allting, påminner mig om honom och om vår tid tillsammans. Ena sekunden ler jag och nästa vet jag inte var jag ska ta vägen av ren förtvivlan. Huvudet dunkar och det verkar inte spela någon roll hur mycket jag sover, för jag är inte det minsta piggare när jag vaknar igen. Så fort jag ska gå hem från jobbet får jag en klump i magen, och att äta är en riktig kamp."
 
 

För två år sen satt jag och pappa i bilen, med Pelle där bak i transporten, påväg till Västergötland för att lämna över grimskaftet till Pelles nya familj. Trots att jag redan då visste att vi hade hittat en helt fantastiskt familj som älskade Pelle, och som Pelle visat att han älskade tillbaka, så kändes det så extremt tugnt. Vår tid tillsammans hade nått sitt slut och även om jag visste att det var rätt så skulle det aldrig någonsin kännas helt rätt. Hur skulle det ens kunna göra det?
 
Mina föräldrar har i många år skämtat om att Pelle är min första och enda tonårskärlek och jag har tyckt att det är ur-löjligt. Efterhand som tiden har gått har jag däremot fått inse att de nog ligger någonting i det, inte minst efter att ha läst mina ord längre upp i inlägget som jag skrev för två år sen. Om inte det är hur det känns att få sitt hjärta krossat och gå igenom sorg efter att ha förlorat någon, ja då hoppas jag verkligen att jag aldrig behöver uppleva det, för det va galet vad det gjorde ont.. och helt ärligt börjar tårarna fortfarande rinna okontrollerat när jag läser de inläggen jag skrev där i samband med försäljningen.
 
 
Han finns inte längre på en 1km avstånd från mig, snarare 400km, men jag är minst lika glad för det. Att fortfarande ha möjligheten att hälsa på honom med jämna mellanrum är fantastiskt och han har fått världens bästa hem och familj. Jag är så glad att det blev som det blev, och alla de åren vi fick tillsammans! För att inte glömma hur tacksam jag är över att mina föräldar lät mig ha ponny i mer än 7 år, det gjorde verkligen min vardag genom tonåren till något jag kan se tillbaka på med ett leende.
 
 
Läker tiden verkligen alla sår? Ja det skulle jag nog säga att den gör, i alla fall sår av saknad. Visst det finns fortfarande dagar när jag önskar att jag bara kunde burra in ansiktet i den fluffiga pälsen och låta tårarna rinna när allting bara känns skit. Dagar när jag hade kunnat göra vad som helst för att få pussa på den där extremt mjuka ponny-mulen. Och dagar när ett ridpass på honom hade varit min högsta önskan. Men jag vet att han har det bättre än vad jag ens hade kunnat drömma om för två år sen. Uppdateringarna jag får om honom lite då och då gör fortfarande så att det går glädjerus genom hela kroppen, och min kärlek till honom kommer nog aldrig att dö. Skillanden nu och för två år sen är däremot att jag kan åka till stallet där han stod utan att känna paniken av saknad kommer som en attack från ovan. Jag kan titta tillbaka på bilder och filmer med världens största leende och sån galet stor tacksamhet över allt vi gjorde tillsammans, hela resan med såväl extrema motgångar som framgångar.