Josefin Nilsson

Dagen de förstörde delar av mitt liv
20 oktober, dagens som antagligen aldrig kommer att gå ur mitt minne. 9 år har gått sen jag och 30 andra elever kom tillbaka till skolan efter en morgon vi aldrig kommer glömma. Skakiga, arga, ledsna och förstörda. Jag kan fortfarande se hela händelseförloppet spelas upp i mitt huvud, även om jag hade önskat att det hade varit raderat ur minnet vid det här laget. 
 
Vi susade ner för backen, lite sådär lagom sena till skolan, precis som alltid. Med mindre än 2 minuter kvar såg vi en grupp människor stå över cykelvägen och ut från guppen kommer en okänd kille med en hög datorer i sin famn. Allting kändes fel, men innan vi hann göra något var vi framme vid honom och han hade både hotat oss och tagit våra datorer. Vi hade precis som de andra som blivit rånade... Benen skaka så att jag knappt kunde stå på dom och ilskan över att känna sig helt maktlös kokade, tillsammans skapade det den värsta paniken jag då hade känt.
 
 
 
13 år och rånad på grund av att högstadieskolan jag gick på bestämde sig för att köpa Mac-Book datorer till eleverna under en tid då skolor inte hade börjat ha datorer ännu. Utöver det valde skolan att gå ut med det i media innan, med exkat vilka som skulle få datorer och när. Vi som gick i 7:an då var först ut och killarna som rånade oss hade med ett enkelt besök på skolan dagen innan listat ut var, när och hur de enklast skulle få tag på så många som möjligt. Ett enkelt sätt för dom att tjäna pengar, men också något som satt en fruktansvärd skräck i alla på skolan, inte minst oss som var där och upplevde det här. Det tog flera veckor innan jag och min kompis cyklade det hållet till skolan igen, och vi fick genomgå flertalet polisförhör.
 
 
Jag trodde att det var över när killarna åkt fast och skulle dömas. Helst hade jag aldrig velat vara med i rättegången, jag ville glömma och gå vidare. Men ett halvår efter rånet var vi tillbaka hos polisen som insisterade på att vi skulle vittna. Det var fruktansvärt att dra upp allt igen, alla känslor, hela händelseförloppet och efteråt var jag helt utmattad. Men det slutar inte här, sanningen är väl att det som hände för 9 år sen inte kommer sluta, det följer med mig varje dag. Minnena har skapat rädslor och en enormt stor osäkerhet till att lita på människor, för att inte ens nämna panikattackerna jag kan få av människor som plötsligt kommer fram oväntat, eller klastrofobin som slår till på trånga utrymmen eller i stora folksamlingar. 
 
Nä om det hade gått att radera en enda dag ur mitt förflutna, då hade jag valt den 20 oktober 2010. I nästan alla fall går det att få ut något bra ur det dåliga, men även nu 9 år efter ser jag fortfarande inget positivt som kommit ur detta. Det är ett minne och känslor jag måste lära mig att leva med, men det är inget jag någonsin hade önskat att någon skulle behöva gå igenom.