Josefin Nilsson

Hur gick det med målen 2019?

Ja hur gick det då med mina mål och drömmar som jag hade i slutet av 2018/ början av 2019? Rent generellt känner jag inte att jag kom i närheten av vad jag hade som plan i början av året, men när jag läser mina tankar ifrån inlägget jag publicerade i tisdags så känns det ändå lite bättre. Jag hade högt uppsatta mål med hästarna och ridsporten, mål som jag aldrig tagit upp här på bloggen, när året började. Dessa kom jag aldrig nära. Men när det gäller att faktiskt våga satsa och kämpa, ja då vill jag ge mig själv en stor klapp på axeln, för det har jag verkligen gjort. 


 

Jag skrev att jag skulle ta alla chanser jag får till att utvecklas som ryttare och bygga vidare på en bättre grund med nya erfarenheter och där har jag verkligen jobbat på. Nej jag har inte tagit exakt alla chanser till att sitta på hästryggen som jag fått, för ibland hade det varit dumdristigt att sitta upp på den vilda hingsten. Men jag har hela tiden tagit alla chanser jag fått till att lära mig nya saker oavsett om det har varit i form av att stå i ett kallt ridhus i 6 timmar och höja hinder. Sitta upp och prov-hoppa nya hästar, rida in vilda unghästar eller trimma 1,50m Grand Prix hästarna. Jag har verkligen sugit i mig all kunskap jag kunnat få av såväl min chef med träningstips och tävlingsystem som av gänget från den Olympiska kommiten som är på plats då och då.

Det tillsammans med de 6 månaderna jag hade Emil, och att mer eller mindre tillbringa alla vakna timmar i stallet, har gett mig så otroligt mycket. Trots att jag hade hoppats på snabbare utveckling och bättre resultat så är jag, nu när jag ser tillbaka på året, så otroligt stolt över den utvecklingen jag har gjort som ryttare. Jag har verkligen börjat få ett grundsystem i min ridning som gör att jag känner mig trygg i att sitta upp och arbeta alla typer av hästar i olika åldrar där jag vet att jag kan rida dom på ett sätt som utvecklar dom mot mer avspändhet och självbärighet. Jag har mycket kvar att lära och jobba på, men vissa dagar kan jag faktiskt ärligt säga att jag känner mig duktig, eller som min chefs fru sa till mig efter att ha sett en film på mig och hennes vilda hingst ”professionell”. 

 
När det gäller min egen träning blev det tyvärr inte så mycket som jag hade hoppats på. Det har verkligen gått i vågor och mina skador har emellanåt gjort sig ordentligt påminda. Men jag skulle nog ändå säga att jag har börjat röra mig i rätt riktning. Visst jag har garanterat tappat några kilo under årets gång, kilo som egentligen inte behövde tappas, men trots det känns kroppen nu starkare än vad den har gjort på länge och den börjar äntligen sitta ihop som den gjorde innan skadorna igen. Förhoppningsvis kan jag ta med mig det till 2020 och bygga vidare på bättre rutiner kring både min träning och kost, med fokus på en hållbar balans som jag mår bra i.
 
 En massa resor blev det då inte, i alla fall inte i den bemärkelsen som jag tänkte när jag skrev det i början av året. Drömmen om att flytta utomlands lever vidare, när var och hur återstår att se, tills dess lever jag livet här hemma. Trots mer jobb än tidigare år har jag hunnit med 5 dagar i Portugal, 1 vecka i Kroatien, 1 dag i Köpenhamn och innan året är slut även en del av Sri Lanka resan. Så får helt enkelt ge mig godkänt på den punkten också. 
 
 
Att kasta mig ur min comefort-zone kan jag nog däremot inte säga att jag har gjort, men den senaste månaden har jag utan tvekan börjat jobba på både det och mitt självförtroende. Så 2020 tar jag nya tag med att verkligen leva mitt liv fullt ut som den bästa versionen av mig själv. Lite tryggare i mig själv, med en större känsla av att ”jag kan” och mer redo att faktiskt utmana mig själv för att nå dit jag vill. Jag har ingen aning om vad det kommande året kommer leda mig, men jag vet att ni kommer få följa med på en resa med en Josefin som är redo att ge allt!