Josefin Nilsson

Det vänder så sjukt snabbt...!
När jag lämnade Stockholm International Horse Show i fredags kväll var jag fylld med både inspiration och djupa tankar. Så otroligt mycket talangfulla människor som verkligen älskar sina hästar och det de gör. Samtidigt som drömmen om att själv få stå där en dag växer så inser jag också hur mycket det kan hända på vägen, vilken resa de här personerna har bakom sig. Men framför allt hur snabbt allting faktiskt kan vända, när och var som helst.
 
Under kvällens stora hoppklass fick Peder stryka sig med sin fina häst All In. Hästen ses som en utav världens mest lovande framtida hopphästar. En häst som alla tror kommer kunna gå hela vägen. Och jag kan verkligen inget annat än att hålla med efter att ha sett Peder och All In i Flyinge för lite drygt 2 veckor sedan i finalen av Volkswagen Grand Prix. Där visade den verkligen att den har kvaliter utöver det vanliga. Men allting kan hända och vips så var de inte längre med i startfältet till fredagens stora klass och ingen annan klass heller under tävlingarna i Stockholm då Peder upptäckte att något var fel under framhoppningen.
 
En stund senare började World Cup uppvärmingsklassen inför söndagens väldigt viktiga fyrspannstävling. Jag som själv har kört både enbent (en häst) och tvåspann (två hästar) förstår svårigheten av att ha fyra stora hästar i full fart att svänga runt en teknisk bana. Vilket svenska Axel gjorde riktigt bra. Från att ha gått i mål med en jublande publik tog det bara några sekunder innan publiken var knäpptyst och en utav de fyra hästarna hade tagit sina sista steg på jorden. Allting gick så fort och ännu en gång blev jag påmind om vilken otroligt sårbar sport det faktiskt är jag håller på med, samt vilka fantastiska varelser de här hästarna är. 
Det som hände hade ingen kunnat förutspå eller göra något åt, det hade inte kunnat bli mer naturligt. Men det skapar ändå så mycket känslor.
 
 
 
Bakom alla ekipage som var inne på banan ligger det så många timmars hårt arbete och otroligt mycket känslor. Oavsett vad alla säger så finns det ingen som har köpt sin plats dit utan alla som är där har fått jobba för att ta sig dit. För ett par år sedan hörde jag för första gången, "man blir aldrig bättre än sin bästa häst" och tro mig, med tiden har jag insett att det är sant. Så när ens bästa häst helt plötsligt inte kan prestera längre står man där väldigt sårbart lämnad, det är inte bara  en utav de viktigaste medlemarna i teamet, en tränings och tävlings kamrat. Utan även en bästa vän som alltid finns där och gör allting för en.
 
Hästsporten är så sårbar och trots att jag inte själv står i något drömläge för tillfället så kan jag inte låta bli att vara tacksam över att jag har min ponny som glatt väntar på mig varje dag. Det kommer jag aldrig någonsin ta förgivet, för jag har sett hur snabbt det kan vända. Ta vara på vad ni har och var glada för det!