Josefin Nilsson

Kunde inte andas av smärta...
Godmorgon!
 
Onsdag, solen skiner och värmen verkar vara på ingång igen. Jag vaknade redan vid kl 05:30 idag också men det va så skönt att bara kunna stanna kvar i sängen och låta huvudvärken släppa innan jag behövde gå upp. De senaste två dagarna har varit intensiva och det har tagit mycket kraft, speciellt eftersom jag har väldigt svårt för att äta för tillfället. Fixade med tandställningen i torsdags och har efter det helt tappat aptiten...så då finns det inte mycket energi att ta av efter mer än 8 timmar på jobbet.
 
Dock var måndagen en riktigt energi-boost på jobbet. Hoppade först 4-åringen, för Fredde, som vilat ett tag och han va så himla fin. De första sprången kröp han lite nära men sen fick vi ett så himla fint flyt. Hoppade en linje som ändå va lite högre (med tanke på att han bara är 4) och kunde verkligen bara rulla på i en bra galopp och låta hinderna komma till oss, så fina språng! Därefter red jag ut och trimma en av hästarna som va med i Spanien. Lite spänd till en början men efter lite volter så hade jag den verkligen ärligt framme för skänkeln. mjuk avspänd och i en lång låg rund form. Fredde hoppa den sen när ägarna kom, och när han kom in i stallet igen så var han mycket nöjd, tydligen hade den varit mycket mer avspänd än vanligt. Bra betyg till mig!
 
En nöjd 4-åring.
 
Emil vilade i måndags och var minst sagt taggad och något spänd igår efter att ha varit ute i blåsten hela dagen. Det tog några varv på gårdsplanen innan han slappnade av så pass mycket att vi kunde skritta iväg. Men väl på banan var han riktigt fin, pigg, lyhörd och så taggad. Ställde igenom honom ordentligt i alla gångarter och passade på att träna lite byten när han ändå var så pigg och framme. Som sagt riktigt fin och det kändes överlag väldigt enkelt! Idag trimmar vi ett lugnare pass och sen åker vi till terrängbanan för en träning imorgon kväll.
 
Nä nu ska jag verkligen bara njuta av den här lediga onsdagen, och av att min kropp mår så mycket bättre idag än vad det gjorde för ett år sen. För idag är det faktiskt exakt ett år sen jag vaknade och inte kunde andas av smärta. Ett år sen exakt hela kroppen hade låst sig efter att jag lite drygt en månad tidigare hade fått en hög med spånbalar över mig och bara kört på som vanligt. Tarmarna är det fortfarande problem med och magmusklerna är långt ifrån återställda men jag är tacksam över att min kropp fungerar så bra som den gör och ständigt fortsätter att kämpa för mig! En liten påminnelse om hur viktigt det faktiskt är att ta hand om sig själv, och kanske framför allt vara snäll mot sig själv och sin kropp! Ha en helt underbar onsdag nu, vi ses, kram!