Josefin Nilsson

Framtidsplaner; jobb & drömmar
En fråga som jag får lite hela tiden för tillfället är; vad ska du göra nu när du inte har kvar Pelle? Och det är verkligen en mycket bra fråga som jag tänkte dela med mig av mina tankar om här och nu. Jag kan ju börja direkt med att säga att jag planerar inte att åka någonstans den närmsta tiden, vilket kanske är konstigt med tanke på att det alltid har varit min plan. Men just nu känner jag att det är smartast att stanna hemma i Sverige, i mina vanliga vardag, ett tag till. Det som ligger bakom det beslutet är framför allt att jag kommer att resa en del till våren och sen ge mig iväg på en längre resa i sommar. Då känns det inte som någon bra idé att åka iväg nu, tjäna minimala summor pengar, och hela tiden veta att jag snart kommer behöva åka fram och tillbaka till Sverige hela tiden. Med de två jobben jag har nu vet jag att jag kan ta ledigt lite här och där, och jobben finns kvar och väntar på mig när jag kommer hem. Dessutom ger dom mig utrymme, rent ekonomiskt, att kunna resa och göra lite vad jag vill, vilket är något som jag värdesätter högt just nu. Exakt vad jag har för resor planerade inför första halvan av 2018 väntar jag dock med att berätta om förrän i början av det nya året.
 
Så min dröm om en utlandsflytt ligger på hyllan för tillfället, dock är den verkligen inte glömd. Under detta året har det trillat in ett par spännande jobbförfrågningar till just tävlingsstall utomlands så möjligheten till en flytt finns, även om det kanske inte blir just till de här stallen, det kommer jag låta tiden utvisa. Min plan just nu är att flytta först till hösten, när jag har rest klart, och verkligen kommer vara redo för att lämna allt för att satsa på det jag verkligen brinner för, hästarna! Jag kommer att söka efter ett tävlingsstall, helst hoppning, där jag kommer kunna jobba i ett team som tävlar på internationell nivå. Helst av allt vill jag komma någonstans där jag själv får möjlighet till mycket ridning, träning och såsmåningom även tävling. Men jag är helt klart beredd på att jobba hårt för att få utvecklas och kan absolut tänka mig att börja på botten och jobba mig uppåt. Dock kommer jag vara väldigt noga med att teamet jag kommer till ska vara trevliga och respektfulla, det är inget jag kommer kompromissa med. Jag har även betsämt att jag måste stanna i minst 6 månader till 1 år om det inte är ren kattastrof  för att verkligen ge det en chans.
 
 
 
Så såhär ser läget ut just nu. Självklart kan allting ändras. Skulle jag få ett riktigt dröm-erbjudande imorgon så skulle jag självklart fått tänka om, och ta chansen. Men annars tänker jag stanna där jag är nu, landad i mig själv, få lite mer livs- och världsrutin och sen ta nästa stora kliv på resan mot mina drömmar till sommaren.
I will give you all of my heart
Som ni antagligen förstår så är det extremt mycket tankar som har snurrat och fortfarande snurrar på i mitt huvud dygnet runt. Och så har det varit de senaste tre veckorna, sen allting med försäljningen av Pelle tog fart på riktigt. Jag har nog inte gått in på hur illamående jag var under de dagarna den veckan när vi hade dessa provridningar, och då kan jag tillägga att vi tidigare under året har haft fyra familjer som har provat honom innan. Men plötslugt blev allting så verkligt och hur mycket jag än skjöt undan tanken, på att han snart inte skulle vara min längre, så gjorde det ont redan då. 
 
Inlägget jag skrev om att lämna Pelle kommer verkligen rakt från hjärtat och tårarna gick inte att stoppa när jag skrev det. Fortfarande nu, två veckor senare, så börjar tårarna rinna bara när jag läser orden jag själv skrev. Men det är inte det som detta inlägget ska handla om, utan det ska handla om ett inlägg en utav mina kompisar skrev om Pelle, hur han har lämnat spår hos oss alla och hur mitt inlägg skapade känslor. Mitt inlägg kan ni läsa HÄR. När jag dagen efter vi hade lämnat Pelle läste inlägget min kompis hade skrivit kom tårarna som ett brev på posten och gick inte att stoppa sen, jag kommer ta lite delar från hennes inlägg och lägga in här, samt dela med mig av mina tankar kring det hela. Hela hennes inlägg kan ni läsa HÄR.
 
"...Hon skrev om en ponny som kom till oss 2010 samma år som min första b-ponny tyvärr fick tas bort. 
Ponnyn som kom till oss det året var en omusklad omöjlig ponny enligt alla. En ponny som inte gick att rida, han var farlig. Han var ingen skönhet att titta på men det fanns inget dumt i denna ponny..."
 
 Känner ni igen oss, riktigt små 2010
 
Och just så var det. Planen från början var att jag skulle få ha en ponny i stallet och då min familj inte ville köpa en ponny så skulle vi hyra en istället. Jag provade lite olika men de ponnysarna som jag ville ha blev det av olika anledningar inte att vi kunde hyra. Så av en ren tillfällighet fick min kompis familj tips om Pelle och vi åkte och provade honom. Jag kan inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet för han var inte direkt i någon vidare form. Men han var en ponny och jag ville ha en ponny, så efter lite funderande hämtade vi honom redan samma eftermiddag. Vi visste redan från början att han räknades som ett riktigt "problembarn" och var "farlig", jag skulle nog mer beskriva honom som osäker, förvirrad och oälskad med vilja åt alla håll och kanter. Han gick att rida men kunde plötsligt stå på bakbenen, backa hur långt som helst och börja sparka efter allt och alla, och det spelade ingen roll om man red tillsammans med någon annan eller inte, helt plötsligt låste sig allt för honom och då kunde man inte göra något annat än att hålla lugnet och försöktigt försöka ta sig ur den onda cirkeln. Dum var han aldrig men han hade inget förtroende för någon eller något.
 
"....jag tyckte om honom väldigt mycket men vi klickade inte. Så han lades ut på Hästnet. 
Men han hann aldrig provridas av någon vilket jag tackar gudarna för. Min vän köpte honom..."
 
 
 
 
Det var aldrig enkelt. Jag var ung och såhär i efterhand alldeles för orutinerad för Pelle. Jag ville hoppa, Pelle hade aldrig startat hoppning. Och för det första hade han inte ens muskler till att fatta galopp eller sen lyckas galopera ett varv på en 20 meters volt. Lägg sen till att han var osäker, stegrade, backade och var allmänt ostabil i psyket. Så när jag säger att det var en ren berg- och dalbanan så menar jag det verkligen. Jag kan inte räkna alla dagar jag har kommit hem helt förtvivlad över att ingenting fungerade, att vi bara hade kommit utanför stallet och sen stått och trampat där i en timme utan några större framsteg. Det var tugnt att få ta bakslag efter bakslag, jag var trots allt bara 13 år och hade önskat mig en ponny som jag skulle kunna komma ut och lära mig på, en hopp-ponny att tävla med, och istället hade jag min mycket speciella ponny som folk tyckte var helt knäpp och rent ut sagt farlig. Men efter två år, och mycket framgångar där vi hade överraskat alla i vår omgivning, tog min kompis över Pelle och tävlade med fina resultat ca 6 månader innan de valde att sälja och vi köpte honom. Det var antagligen den lyckligaste dagen i mitt liv än så länge.
 
...Hon har aldrig gett upp på denna ponny och har kämpat för honom sen den dagen han kom in i våra liv...
 
 
 
 
Det finns egentligen inte så mycket att säga om just denna meningen mer än att den är så sann som det bara kan bli. Jag har gjort allt vad jag har kunnat för Pelle från dag ett. Vi har gått igenom så extremt mycket tillsammans och utvecklats med varandra. Hela min tonårstid har jag spenderat med Pelle, varje ledig sekund och jag kommer aldrig någonsin ångra någonting av den tiden. Vi har börjat på botten och jobbat oss uppåt, från problem-ponny till en ponny som gick fram överallt och gav mig sitt allt tillbaka. Han har rusat rak över mig när vi skulle tillhagen, precis som jag kunde släppa honom på banan och ha honom galopperande runt och efter mig. Vi gick från att aldrig ha startat en enda hoppklass till att tävla 1m med placeringar och träna banor på 1,20m. Från att inte kunna galoppera ett enda varv på en volt till att tävla LA-dressyr med kval mot nationella klasser. Han har alltid gett sitt allt till mig och valde att lita på mig efter att ha blivit så missförstådd av så många människor och jag har gett allting jag har kunnat tillbaka till honom. Vår resa har varit extremt krokig med mycket hinder på vägen men jag skulle aldrig ge upp på honom, för jag vet att han aldrig hade gett upp sitt hopp om mig. Pelle är verkligen inte en häst i mängden och kommer aldrig att bli, antingen gilalr du honom som han är, och han ger dig sitt förtroende och gör sen allting för dig. Eller så ser du honom som omöjlig och knäpp och kommer aldrig någonsin komma någonstans alls med honom. Jag kommer aldrig kunnat tacka honom nog för de 7 åren vi fick tillsammans och ingen annan häst kommer någonsin kunna ta hans plats. Han är en på miljonen (om ens det) och nu ser jag fram emot att följa honom och hans nya ryttare (och familj) på deras resa för han har så mycket kvar att ge.
 
 
 
 
Läker tiden verkligen alla sår?!
Vet inte om det här inlägget någonsin kommer publiseras, kanske det kommer ut imorgon, kanske om en månad, eller så kanske det stannar i utkastat för all framtid. Men oavsett vad så behöver jag få ut lite av alla tankar och känslor som för tillfället gör att jag känner mig minst 10kg tyngre än vanligt, och konstant mår illa och fryser. För de här fyra (nu fem) dagarna som har gått sen vi lämnade Pelle känns mer som fyra månader och jag har ingen aning om hur jag ska kunna vänja mig vid detta...
 
 

 
Tårarna börjar trycka på i ögonen så fort jag går ifrån jobbet och direkt när tankarna om att Pelle inte står i boxen, i stallet där jag har tillbringat varenda ledig sekund i 10 år, går det inte att hålla tillbaka tårarna längre. Nog för att jag hade ställt in mig på att det skulle bli tufft att släppa taget och lämna allting som har betytt något för mig, bakom mig, men jag hade inte räknat med att det skulle bli så jobbigt när vi väl hade lämnat honom. Bara att säga hejdå till min bästa vän och sen tillbringa fyra timmar i bilen hem för att mötas av ett stall där han inte stod längre, gjorde extremt ont. Men allting där efter har varit ännu värre. Jag hade inte ställt in mig på att jag skulle bryta ihop totalt över att behöva plocka bort namn-lappen från mitt skåp i stallet. Eller att tårarna skulle börja rinna okontrollerat av tanken på att jag bara skulle behöva duscha på jobbet.
 
Det sägs att tiden läkar alla sår, men läker den även öppna hål? För i mig känns det inte som att det är något litet sår som det sipprar lite blod ifrån, det är snarare ett stort hål där blodet strömmar ut, och det där hålet har jag ingen aning om hur det ska kunna fyllas. När jag sa hejdå till Pelle så sa jag inte bara hejdå till min fantastiska ponny och bästa vän som har lärt mig allt inom ridsporten och så mycket om livet i övrigt. Utan jag sa också hejdå till en plats där jag har kunnat gå och känna att jag verkligen har kunnat andas och leva oavsett hur turbullent livet än har varit. Jag sa hejdå till träningar och tävlingar utan att veta när (eller om) det kommer komma tillbaka igen. Och jag sa hejdå till i stort sett allting som har fyllt mitt liv med mening under i stort sett hela mitt liv. Det tomrummet som det lämnar efter sig kommer inte att läkas på ett par veckor och det kommer inte heller att återgå till vad det har varit.
 
Att lämna Pelle är ett val som jag själv har gjort, men det gör det inte lättare. För hans del är det här det bästa, han har det superbra, och jag är helt säker på att hans nya familj kommer ge honom så mycket kärlek som man bara kan drömma om. Vilket självklart känns som världens lättnad, men det gör inte att jag känner mig mindre ensam, eller att saknaden blir mindre. Allting, exakt allting, påminner mig om honom och om vår tid tillsammans. Ena sekunden ler jag och nästa vet jag inte var jag ska ta vägen av ren förtvivlan. Huvudet dunkar och det verkar inte spela någon roll hur mycket jag än sover, för jag är inte det minsta piggare när jag vaknar igen. Så fort jag ska gå hem från jobbet får jag en klump i magen, och att äta är en riktig kamp.
 
Jag hade önskat att jag kunde skriva att det känns lättare idag, nu när det ändå har gått fyra hela dagar sen vi åkte hem med en tom transport, men det gör det inte. Det känns däremot overkligt, overkligt att jag inte har honom på 1km avstånd längre, och overkligt att jag inte bara kan krama den där varma, buffiga, mjuka lurviga ponnyn. Livet känns som en enda lång overklig dröm och jag bara väntar på att få vakna. Men jag är redan vaken och efterhand som verkligheten sjunker in så måste jag lära mig att leva utan honom. Världens bästa ponny, vad ska jag göra utan dig!
 
Världens finaste vän & ponny! <3