Josefin Nilsson

Ibland behöver man lyfta för att kunna landa
Att flyga runder från den ena platsen till nästa. Hela tiden ha livet nerpackat i en väska och konstant skynda vidare till nästa sak med en känsla av att inte räcka till. Den känslan har jag levt med i stort sett hela tiden efter studenten. En känsla av att vilja så mycket mer än vad jag har tid till. En känsla av att känna mig låst och begränsad i min vardag. Och en konstant känsla av stress över såväl framtiden som prestationer. Hur mycket jag än har kämpat så har jag inte känt att det har blivit helt bra, antingen har jag haft alldeles för mycket saker som jag vill och ska göra vilket bara har medfört en enorm stress. Eller så har jag inte kunnat göra det jag velat för att de viktigaste delarna i mitt liv helt plötsligt inte fanns där längre och glädjen försvann. 
 
Men att flyga runder från den ena platsen till den andra var nog precis vad som behövdes för att jag verkligen skulle landa. Och då menar jag inte att flänga runder i vardagen, utan att fysiskt flyga med ett plan över hela jordklotet. Där på andra sidan jordklotet landade jag i mig själv, insåg vad jag behöver för att må bra och hittade en balans. Så när jag väl lanadade hemma i Sverige igen så visste jag vad jag ville och det lugnet och tryggheten som det har medfört har jag inte upplevt sen jag fortfarande var kvar i skolan.
 
 
Två bilder från sommarens resa som verkligen gav mig insikter i livet och gav mig en nya balans i mitt vardagsliv.
 
 
Jag tror verkligen att det kan vara nyttigt att komma ifrån allting som har med vardagen att göra under en period för att kunna se allting med andra ögon. Så var det i alla fall för mig. Jag tror inte att jag hade kunnat göra val om min framtid och känna mig så trygg med att det verkligen blev rätt om jag inte hade fått lite distans till det livet jag var så inkörd i att leva. Det blev en paus från min verklighet där jag fick träffa andra människor med erfaraenheter som är helt olika mina. Samtidigt som tiden till att tänka och samla sig fanns där utan att den vanliga vardagen hela tiden kunna göra sig påmind och bidra till stress i besluten.
 
Tryggare än någonsin över att jag är precis där jag ska vara nu!
 
Vem hade kunnat tro att jag skulle behöva flyga över hela jordklotet för att inse att följa mitt hjärta var det enda rätta. Att jag skulle behöva vara utan hästar i 1,5 månad för att förstå att det är det som jag verkligen ska satsa på. Eller behöva packa väskan varje dag för att förflytta mig till en ny plats, för att hitta min inre balans och komma fram till jag faktiskt trivs bra hemma just nu. Nä ibland behöver man helt enkelt lyfta för att kunna landa, både rent fysiskt och mentalt.
 
Vem hade kunnat tro att flyga jorden runt (med min flygrädsla) skulle bli det bästa jag någonsin gjort för att hitta mig själv? Inte jag i alla fall.
Dagen de förstörde delar av mitt liv
Om allting hade varit som vanligt den där morgonen, om vi hade kommit iväg i tid, och om vi aldrig hade träffat er, då hade så mycket i mitt liv kunnat se helt annorlunda ut. För det finns helt ärligt bara en enda sak jag hade velat ändra i mitt förflutna och det är den där morgonen för 8 år sen. Det går inte att glömma, och oavsett hur mycket jag försöker komma ifrån det som hände då så kommer det alltid vara en del av mig. 
 
Den 20 oktober 2010, den frostiga luften slog mot oss när vi susade ner för backen med cyklarna, omedvetna om att det inte skulle bli några timmar i skolan den här dagen. För vem hade kunnat förutse att de trygga vanliga rutinerna tackvare en dator skulle förstöras där och då. Jag minns hur vi chockade stod där i en stor klunga, skakande, arga, rädda och frusterarade medan de där tre killarna tog precis vad de ville. Efteråt var jag mest chockad och rädd, då visste jag inte att den där morgonen skulle sätta spår för resten av livet. 
 
 
Polisförhören blev en del av vardagen och innan jag ens hann fylla 14 hade jag mer eller mindre blivit tvungen att gå igenom en rättegång. När domen sen kom mot de där killarna, nästan ett år efter händelsen, trodde jag att jag äntligen skulle kunna glömma och gå vidare. Det gick inte, för papperna om uppdateringar angående skadeståndet vi skulle få trillade ner i brevlådan konstant. Och när vi efter 3 år fortfarande inte hade fått mer än just papper som påminde om det som hade hänt så löstes skadeståndet ut på annat sätt. Lättad av att det hela skulle få ett slut gick jag vidare, eller det var i alla fall vad jag trodde...
 
Den där datan som dom tog, den ersattes med en annan. Men skadan som de orskade mentalt i mig kommer kanske aldrig kunna ersättas. Det spelar ingen roll hur mycket pengar de hade kunnat ge mig i skadestånd, för pengar kan inte köpa mig fri från panik-attackerna jag får så fort jag känner mig inträngd bland människor eller i ett litet rum. Inga pengar kan ersätta den förstörda tilliten till människor som de skapade. För tyvärr är det konsekvenserna som jag får leva med varje dag. Jag har stått i min högstadieskola och hyperventilerat för att det var några okända människor som gick runder där ett år efter rånet. Jag har känt paniken växa och vänt åt andra hållet i full fart när folk på stan har velat fråga mig om vägen. Jag har sått på nattklubben och fått fullkomlig panik så att jag var tvungen att gå ut när en kille bara försökte vara trevlig. Och jag har fått sån panik så att jag inte ens kunnat stå på mina ben när okända människor kommit fram till mig på ett så oväntat sätt så de skrämt mig, både på jobbet i stallet och i tunnelbanan i Boston, dagar som verkligen är helt förstörda nu i efterhand. 
 
 
 
Jag har förlåtit, skrivit av mig, pratat med diverse personer och gått vidare. Men den där morgonen för 8 år sen förändrade mitt liv och spåren av det som hände kommer jag antagligen alltid bära med mig. Det mesta i livet går det att se tillbaka på med någon sorts positiv lärdom eller utgång, men det enda jag fått ut av det här är ett väldigt lättgenomfört prov i "brott och straff" och x antal tusenlappar extra på kontot, vilket jag hade kunnat byta bort mot att slippa den där morgonen alla dagar i veckan... Livet går vidare, det har ju trots allt gått 8 år, och jag jobbar vidare med att på sikt kunna känna mig trygg i de där situationerna där paniken kommer. Det blir bättre, men det tar tid.
Autumn goals 2018
 
En utav de mest fartfyllda, galnaste och roligaste somrarna i mitt liv är verkligen offeciellt över och nu blickar jag fram emot en minst lika intressant höst som förhoppningsvis kommer innehålla allt i collaget ovan och mycket mer!
 
Den här hösten skulle bli starten på något helt nytt för mig, och även om det inte blev som jag föreställde mig i början av året, så tror jag verkligen att det kommer bli allt jag har drömt om och lite till. Jag vill jobba så mycket som möjligt, få massa ny kunskap och bara njuta av att kunna jobba med min hobby i en otroligt inspirerande miljö. Både jag och stallet jag jobbar i står inför helt nya erfarenheter och det ska bli så himla kul att få göra den här resan med just det här teamet. Ovasett hur det utvecklas så är jag helt säker på att jag just nu bygger på en viktig grund inför framtiden.
 
Annars är ett av mina mål för denna hösten att verkligen ta vara på tiden, och med det menar jag inte att jag ska kasta mig från den ena platsen till den andra varje dag för att hinna med så mycket som möjligt. Utan det jag vill är att göra det bästa av den tiden jag har, om det sen innebär att jag klämmer in jobb, stallet och gymmet samma dag någon gång för att det är det jag vill så är det okej. Men att låta mig själv vila är minst lika viktigt på höstens prioriteringslista. För att inte ens nämna att hitta tid till att träffa alla mina kompisar som lätt blir bortglömda när livet rusar på lite fortare än vad jag gör. Det ger så mycket energi så det ska jag verkligen bli bättre på!
 
Och sen till något som jag inte har nämt här innan, jag ska resa igen. Jag som var så taggad på att stanna i Sverige ett bra tag nu efter sommarens galna resa, men när familjen frågade om jag ville följa med på en resa sa jag såklart ja. Så om mindre än en månad åker vi iväg på en liten resa till något varmare breddgrader, denna gången en weekend i Rom. Det ska bli galet kul!