Josefin Nilsson

Livet efter studenten; stress & drömmar
Väldigt mycket har hänt de här två senaste åren, sen jag tog studenten. Och det mesta har väl inte direkt blivit vad jag hade föreställt mig innan. För jag har alltid haft en tydlig plan på exakt vad jag skulle göra. När jag var 10-11 år bestämde jag mig för att jag skulle gå gymnasiet i Flyinge på ett eller annat sett, vilket ledde in mig på sammarbetet mellan Polhem och Flyinge där jag fick full naturvetenskapligbehörighet och samtidigt en bra grundutbildning med hästarna. När jag var 14-15 år insåg jag att mina möjligheter till att verkligen gå hela vägen inom ridsporten var minimala i Sverige eftersom jag inte kommer från en ridsportsfamilj med de rätta kontakterna och kunskaperna. Så om jag ville sats på det gällde det att komma utomlands och jobba stenhårt, och det var det jag bestämde mig för att jag skulle göra efter studenten.
 
Världens bästa klass från vår studentdag 2016
 
De planerna krossades i samma sekund som Pelle fick sin andra skada och jag fick snällt inse att målet att flytta direkt efter studenten inte skulle bli av. Helt vilsen i mig själv, och med panik över att inte veta vad jag skulle göra med mitt liv, avslutade jag de sista månaderna på gymnasiet. Och när jag tog studenten för två år sen, helt utan någon plan på vad som skulle hända härnäst, så var jag nog mest förvirrad och förtvivald. För det kändes som att hela livet skulle springa ifrån mig, och att chansen till att verkligen förverkliga mina drömmar var över...
 
Jane och jag från skolmästerskapet 2016
 
Tiden sprang på och jag fick ett jobb i Lund långt innan jag ens kände mig färdig med mitt "sommarlov", kastades in i vuxenvärlden och kände mig mest bara liten och fel-placerad. Därefter fick jag ett samtal från stallet där jag jobbar som ville att jag skulle börja jobba hos dom också, vilket jag gärna gjorde. När det började närma sig vår igen fick jag ett erbjudande om att flytta till Tyskland, men fick tacka nej på grund av att jag inte hade möjlighet att flytta just då. Och i vintras fick jag ett nytt erbjudande av ett stall i Nederländerna, som jag också fick tacka nej till då det inte gick att lösa just då.
 
Nu när jag äntligen har möjligheten att styra över mitt liv till 100% så har det ändå kommit problem mellan mig och flytten utomlands. För precis när CV:et och det personliga brevet var klart på engelska, och jag var redo att ta tag i det, då skadade jag mig. Så att flytta utomlands och göra allt för att lyckas får återigen läggas åt sidan då jag  ännu inte vet hur lång tid den här skadan kommer behöva och risken att förstöra kroppen för flera år framöver blir för stor om jag kastar mig ut i världen för att jobba stenhårt dygnet runt. 
 
 
 
Ibland kan jag fundera över om det verkligen en meningen att jag ska komma ut i Europa/ världen, när det alltid kommer något emellan. Men är det något jag har lärt mig under de här två åren sen jag tog studenten så är det att livet har ett märkligt sätt att lösa det allra mesta på, ibland tar det bara lite längre tid än väntat. Jag kan fortfarande känna mig stressad över framtiden vissa dagar, men just nu har jag valt att bara vänta och se vad som händer i sommar. Vem vet, kanske det trots allt blir Europa i höst, kanske vägen mot mina mål finns rakt framför mig här hemma. Och oavsett vad som händer så är det inte försent att ta tag i det senare bara för att det inte blev som det var tänkt. 
 
Så till alla er som har studenten framför er, stressa inte. Ni har så många år på er att komma på vad ni vill göra och verkligen förverkliga era drömmar. Ni kommer göra så mycket saker, både planerade och oplanerade. Och lyckas ni inte med det ni vill första gången, då kommer det komma nya chanser!
Sveriges roligaste extrajobb
Minns ni det där video-mötet/ intervjun som jag skrev om i lördags? Shit vad jag var nervös när det väl började närma sig att de skulle ringa upp mig på Skype. För det första har jag ingen större rutin på arbetsintervjuer överlag, då jag har blivit head-huntad till både mitt jobb i Lunds kommun och det i tävlings-stallet. Så det skulle absolut vara nervöst nog att göra en första riktigt intervju, dessutom visste jag redan innan att det skulle vara tidspressat. Och inte blev nervositeten mindre av att jag skulle lyckas få igång kameran på Skype. Ni som känner mig vet ju hur extremt (inte!!) duktig jag är med tekniska prylar/ program.
 
Interjvun handlade om Sveriges roligaste extrajobb hos Refunder.se som en utav deras 8 nya influencers. Jag fick ett mail för ett par veckor sen där de ville att jag skulle ansöka till deras tävling där de 200 bästa skulle få en goodie bag och de 50 bästa bli uttagna till intervju. När jag började blogga med Saga och Emelie för många år sen så var det verkligen drömmen att få göra sammarbeten men företag och inspirera andra genom just bloggen, så självklart tog jag chansen och ansökte. Men jag trodde verkligen inte att just jag skulle bli uttagen, så galet kul!
 
Första delen av Goodie bagen som trillade ner i brevlådan idag (Tack Refunder & Urban Gloss) 
 
Det känns verkligen så tråkigt att jag inte hade möjligheten att åka upp till Stockholm och träffa alla andra och göra intervjun där på plats. Men jag är superglad över att jag fick chansen att göra min intervju genom Skype, inför fyra av Sveriges största sociala medier-profiler, Petra Tungården, Lucas Simonsson, Gertrude Tornvall & Johan Hedberg. Verkligen supertrevliga alla fyra, dock var jag så nervös så jag minns inte direkt vad jag sa efter att jag hade sagt "hej". Oavsett hur det gick och kommer att gå framöver så är jag otroligt glad över att jag skickade iväg min ansökan, och så himla tacksam över att jag fick den här chansen!
Framtidstanker; dags att lämna comfort zonen
Förra veckan skrev jag om den stora resan som närmar sig och att jag upplever det som att tiden verkligen bara springer iväg just nu, men det har väl sina anledningar. Jag har som sagt en hel del saker som jag måste ha tagit tag i innan jag ger mig iväg, för att verkligen kunna slappna av under resan och veta var jag ska ta vägen när jag väl landar i Sverige igen. Just nu har jag många idéer men inga färdiga planer, men en sak vet jag, jag vill börja ett nytt äventyr när jag kommer hem.
 
Det är nu mer än 1,5 år sen jag tog studenten och redan då hade jag planer på att lämna Sverige och börja jobba på att förverkliga mina drömmar. Eller ja, jag har haft de planerna som inprogrammerade i mitt huvud sen jag var 10-12 år. Men som ni vet så har andra saker kommit i mellan och jag har inte kunnat ta tag i det. Nu har jag inga ursäkter längre och även om det betyder att jag måste riva ner alla mina vardagsrutiner, vilket inte känns så bekvämt, så vet jag att jag måste göra det för att inte ångra mig resten av livet. 
 
 
 
Det känns verkligen extremt obekvämt bara att tänka på att behöva gå utanför min comfort zone och lämna mina två jobb, min familj och vänner, och Sverige. Men samtidigt tror jag att det kommer bli så himla spännande och utvecklande för mig som person, så nu är det med andra ord dags att börja leta runt, prata med de kontakterna jag har och i allmänhet bara våga ta steg. För när jag kommer hem i slutet av augusti då vill jag att allting ska vara klart så att jag kan flytta nån vecka in i september. Under förra året fick jag ett erbjudande att flytta till ett svenskt team i Tyskland, till en av världens bästa ryttare, och jobba där. Just där och då passade det inte i livet, men telefonnummret ligger kvar i mobilen så kanske det blir en flytt till Tyskland. I slutet av förra året, precis efter att vi hade sålt Pelle fick jag även ett meddelande från en annan svensk ryttare som har sin verksamhet i Nederländerna, ett team som låter trevliga, men där fick jag också tacka nej just då eftersom det inte passade med mina planer, dock bestämde vi att vi skulle stämma av läget nu i vår igen, så vi får helt enkelt se. 
 
Utöver dessa två har jag en lista med andra ryttare som jag hade velat jobba med och ta del av deras vardagsrutiner för att lära mig av dom och utveckla en förståelse för vad som har gjort att dom har tagit sig hela vägen till den absoluta världseliten. Men som sagt, än så länge är det bara tankar, men det är dags att börja ta kontakt och göra om de där drömmarna till faktiska planer. Vi får se var jag hamnar i höst när allting är klart, men en sak är i alla fall säker, jag ska inte vara kvar på jobbet i Lund, där börjar jag känna mig ganska klar efter 1,5 år. Det är dags för nya utmaningar!
 
När min chef i stallet för 1,5 år sen hörde av sig till mig och ville lämna hästarna hemma med mig som ansvarig när de skulle iväg och tävla var jag både glad och nervös, idag känns de så himla naturligt och inte det minsta skrämmande. För att inte ens tala om hur fruktansvärt jobbigt och obekämt bara tanken på att lämna Pelle kändes, hjärtat gick i bitar och tårarna rann, men det blev galet bra och livet har gått vidare även om han är nästan 40 mil ifrån mig. Så antagligen kommer även detta beslutet att kännas enkelt med tiden när jag tittar tillbaka på det i framtiden.