Josefin Nilsson

Framtidstanker; dags att lämna comfort zonen
Förra veckan skrev jag om den stora resan som närmar sig och att jag upplever det som att tiden verkligen bara springer iväg just nu, men det har väl sina anledningar. Jag har som sagt en hel del saker som jag måste ha tagit tag i innan jag ger mig iväg, för att verkligen kunna slappna av under resan och veta var jag ska ta vägen när jag väl landar i Sverige igen. Just nu har jag många idéer men inga färdiga planer, men en sak vet jag, jag vill börja ett nytt äventyr när jag kommer hem.
 
Det är nu mer än 1,5 år sen jag tog studenten och redan då hade jag planer på att lämna Sverige och börja jobba på att förverkliga mina drömmar. Eller ja, jag har haft de planerna som inprogrammerade i mitt huvud sen jag var 10-12 år. Men som ni vet så har andra saker kommit i mellan och jag har inte kunnat ta tag i det. Nu har jag inga ursäkter längre och även om det betyder att jag måste riva ner alla mina vardagsrutiner, vilket inte känns så bekvämt, så vet jag att jag måste göra det för att inte ångra mig resten av livet. 
 
 
 
Det känns verkligen extremt obekvämt bara att tänka på att behöva gå utanför min comfort zone och lämna mina två jobb, min familj och vänner, och Sverige. Men samtidigt tror jag att det kommer bli så himla spännande och utvecklande för mig som person, så nu är det med andra ord dags att börja leta runt, prata med de kontakterna jag har och i allmänhet bara våga ta steg. För när jag kommer hem i slutet av augusti då vill jag att allting ska vara klart så att jag kan flytta nån vecka in i september. Under förra året fick jag ett erbjudande att flytta till ett svenskt team i Tyskland, till en av världens bästa ryttare, och jobba där. Just där och då passade det inte i livet, men telefonnummret ligger kvar i mobilen så kanske det blir en flytt till Tyskland. I slutet av förra året, precis efter att vi hade sålt Pelle fick jag även ett meddelande från en annan svensk ryttare som har sin verksamhet i Nederländerna, ett team som låter trevliga, men där fick jag också tacka nej just då eftersom det inte passade med mina planer, dock bestämde vi att vi skulle stämma av läget nu i vår igen, så vi får helt enkelt se. 
 
Utöver dessa två har jag en lista med andra ryttare som jag hade velat jobba med och ta del av deras vardagsrutiner för att lära mig av dom och utveckla en förståelse för vad som har gjort att dom har tagit sig hela vägen till den absoluta världseliten. Men som sagt, än så länge är det bara tankar, men det är dags att börja ta kontakt och göra om de där drömmarna till faktiska planer. Vi får se var jag hamnar i höst när allting är klart, men en sak är i alla fall säker, jag ska inte vara kvar på jobbet i Lund, där börjar jag känna mig ganska klar efter 1,5 år. Det är dags för nya utmaningar!
 
När min chef i stallet för 1,5 år sen hörde av sig till mig och ville lämna hästarna hemma med mig som ansvarig när de skulle iväg och tävla var jag både glad och nervös, idag känns de så himla naturligt och inte det minsta skrämmande. För att inte ens tala om hur fruktansvärt jobbigt och obekämt bara tanken på att lämna Pelle kändes, hjärtat gick i bitar och tårarna rann, men det blev galet bra och livet har gått vidare även om han är nästan 40 mil ifrån mig. Så antagligen kommer även detta beslutet att kännas enkelt med tiden när jag tittar tillbaka på det i framtiden.
Hjärtat är fyllt av glädje och dig!
Efter att ha varit uppe hos Pelle och hans nya familj i helgen så kan jag verkligen inte sluta att tänka på Pelle. Men det är verkligen inte på något dåligt sätt. Självklart finns det en del saknad som kom upp ännu mer igen nu när jag väl träffade dom, men mest av allt är det med glädje och tacksamhet som jag ser tillbaka både på våra år tillsammans och ser framåt på framtiden med Pelle nya familj. 
 
Som jag har skrivit tidigare så kommer jag aldrig någonsin kunna tacka Pelle tillräckligt för allt det han har gjort för mig, både som ryttare och människa. Han tog verkligen med mig på en resa som jag aldrig kommer kunna glömma, en resa som under 7 år fyllde mitt liv med så mycket glädje och lycka. Samtidigt som han också är den enda som jag med handen på hjärtat kan säga verkligen har orsakat mig så mycket oro och sorg under min tonårstid. Men även det är jag tacksam för, att det var just han som fått mitt hjärta att kännas krossat, för oavsett vad så har han alltid funnits där, hur stormigt livet än varit. Och vi tog oss igenom alla våra problem från två förvirrade nya tonåringar, tills dess att jag tog klivet ut i vuxenvärlden med min bästa vän vid min sida.
 
 
 
Han kommer alltid ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta och oavsett hur många andra hästar jag kommer att träffa i framtiden så tror jag att det kommer bli svårt för dom att mäta sig mot just Pelle. Inte för att jag inte tror att jag kommer hitta en annan häst som jag kommer få ännu mer framgångar med, för det kommer säkert hända, utan snarare för att han och jag gjorde en så speciell resa ihop under år i livet där allting är så himla osäkert och förvirrat, han fanns där under alla år då han behövdes som allra mest. Att nu dessutom få se och höra hur mycket glädje han ger sin nya ryttare och familj känns helt fantastiskt och jag kunde verkligen inte vara gladare för Pelle och deras skull! Jag ser verkligen fram emot att få stå bredvid och höra om deras resa, genom med- och motgång, jag kommer alltid finnas där som deras största fan, hejaklack och önska dom allt det bästa!
 
En av alla superfina bilder Pelles nya ägare och ryttare, Moa, tog på mig och Pelle i söndags när vi hälsade på dom.
Ingen framgång utan motgång
Ibland blir det inte så bra som man hade tänkt sig och för mig blir besvikelsen alltid så himla stor. Jag har alltid en baktankte bakom allting jag gör och en plan över hur jag ska nå de resultat som jag önskar. Om jag inte skulle ha det så känner jag inte att det är lönt att göra något heller då jag redan från början vet att jag inte kommer gå in och ge allt som krävs för att det ska bli så bra som jag vill. Och det är väl just därför som besvikelsen också blir så himla stor när jag har lagt så mycket tid redan innan på något där jag sen känner att jag inte kunde leva upp till mina egen förväntningar. När jag är i det är jag bra på att hålla fokus och lugnet och ta ett steg i taget, men efteråt när jag utvärderar prestationen så blir "motgångarna" alltid tunga. Och de måste få brytas ner i tusentals bitar innan jag kan gå vidare, för att sen ladda upp och göra om, och göra rätt nästa gång.
 
Precis den känslan upplevde jag efter gårdagens pass med Emil. På träningen för två veckor sen kändes det verkligen som att bitarna föll på plats och efter det hade vi tre helt fantastiska pass förra veckan, helt själva, där allting verkligen bara gick framåt och blev bättre och bättre för varje gång. Och därför känns denna veckans två pass lite extra tunga då det känns som att vi har tagit flera steg bakåt i utvecklingen igen. Han är långt ifrån lätt och en del spärrar sitter i huvudet på honom efter skadorna, vilket han till viss del utnyttjar för att komma undan arbetet. Framåtbjudningen är det som blir mest lidande och därmed blir allt annat arbete så mycket jobbigare också. Igår var han bättre framme för skänkeln än i måndags redan från början vilket var så himla skönt. Men så fort jag började be om lite mer då tappar vi direkt en del av framåtbjudningen också och reaktionen när man lägger till skänkeln blir väldigt liten. Förra veckan kunde jag mer eller mindre bara tänka lite mer framåt också fick jag en tydlig reaktion direkt, igår var det snarare att jag kände hur han spände sig något så fort jag bad om lite mer tänk framåt. 
 
Bild från när vi joggade igång förra lördagen
 
Längs fyrkantsspåret eller i allmänhet på rakt spår går det ändå bra, där får jag en reaktion framåt, men så fort vi går in på böjt spår och jag börjar be om ställing inåt utan att han ska lägga sig på innerbogen, eller skjuta ut ytterbogen så blev han igår seg som klister. Försökte variera det hela med att rida lite med innåtställing på böjt spår en kort bit för att sen rakrikta och rida mer framåt igen vilket gick ganska bra i traven. Galoppen däremot var riktigt jobbig igår framförallt galoppfattningarna. Antingen blev han sur och seg eller så satte han av i slängtrav. Om han hade varit en unghäst som inte alls förstod vad jag menade så hade jag inte sett det som något större porblem men nu vet han exakt vad det är jag ber honom om, han försöker bara komma undan arbetet för att han tycker att det är jobbigt. Och jobbigt blev det för oss båda... Efter mycket halvhalter och tålamod så fick vi till några ordentliga galoppfattningar och kunde jobba lite i galoppen också med att bara hitta ett framåtläge och då är han superfin, men vägen dit var inte så himla kul just igår.
 
Och lite galopp från förra lördagen, här hade jag honom verkligen framför skänkeln med en vädligt mjuk kontakt till handen och ändå så himla stadig och fin i formen.
 
Självklart känns det ännu jobbigare med ett pass där jag inte känner att vi får till den känslan jag letar efter, efter att ha haft så himla fina pass under förra veckan. Samtidigt är det väl just detta som jag tycker är charmen med att hålla på med hästar, att de precis som vi har bättre och sämre dagar, att allting inte alltid blir perfekt och att man hela tiden får gå några steg framåt för att sen ta några steg bakåt innan det går framåt igen. Dessutom har jag ju trots allt inte ridit honom så himla mycket ännu och jag kan inte förvänta mig att allting ska flyta på lika enkelt som det gjorde med Pelle, även om jag nog gärna gör det omedvetet. Igår var jag väldigt besviken när vi gick tillbaka till stallet från ridhuset, trots att vi hade stunder under gårdagens pass också där jag verkligen hade honom mellan hand och skänkel och då är han otroligt mjuk och fin och skjuter på riktigt bra bakifrån. Idag är jag såklart glad över att vi fick till en bra känsla bitvis och att vi avslutade med en fin känsla, men jag är också så taggad på att få sitta upp igen nästa gång och jobba vidare för att på sikt hela tiden komma lite längre och utveckla oss båda framåt.