Josefin Nilsson

En sak är säker; DET LÖSER SIG!
Vad ska jag göra? Och var ska jag ta vägen? Hela våren har varit fylld av tankar och beslut, för att inte ens nämna vad som då kändes som krossade drömmar. Huvudet har gått på högvarv och jag har försökt reda ut vad jag egentligen ska göra med livet. Med lite halv panik över framtiden lämnade jag Sverige. Helt utan att veta om jag skulle följa hjärnan eller hjärtat, börja plugga i Jönköping på en teknisk linje, flytta utomlands och jobba med hästar eller stanna hemma och Sverige (läs mer om det här).
 
Efter en vecka i Bali var jag klar med tanken på att plugga. Det hade säkert blivit 3 super-roliga och lärorika år, men jag är långt ifrån redo för att gå tillbaka till skolan igen. Jag hade garanterat älskat att få lära mig en massa nya saker, och själva pluggandet till tentor osv känns rent spontant inte som ett problem, utan det är känslan av att vara fast på en och samma plats och sen behöva känna att jag måste jobba med det efter 3 år som känns jobbig. Det finns så mycket mer jag vill göra innan jag är redo att ta tag i mitt liv "på riktigt". Så jag tackade nej till platsen så att någon annan som verkligen vill göra det kan få den chansen istället.
 
 
 
Vad som skulle hända sen när jag kom hem hade jag ingen aning om under hela resten av resan, men det spelade verkligen ingen roll. Livet har en förmåga att lösa sig och jag orkade inte lägga en massa energi längre på att oroa mig inför framtiden, istället bestämde jag mig för att njuta av livet där och då och sen låta allting bli som det blev. Och när det stod klart att min chef kommer vara en utav de fyra ryttarna som representerar Sverige i årets VM i hoppning, så såg jag inte längre någon anledning till att stressa med att komma ut i Europa för att jobba. 
 
Så när jag 3 dagar innan hemresan fick ett sms från min chef om jag kunde börja jobba dagen efter vi landa i Sverige igen, så var svaret enkelt. Det finns ingen anledning för mig att kasta mig ut i Europa just nu för att få rutin i ett elit-team när jag har det teamet hemma. Ett team som jag dessutom vet bryr sig om mig som människa, där jag blir bra behandlad och får utvecklas i min egen takt. För jag har växt så mycket tillsammans med det här teamt när de har gjort sin utveckling, och nu har jag chansen att få precis den rutinen här hemma som jag alltid har trott att jag skulle behöva flytta utomlands för att få. Det känns lite sjukt att praktiken 14 (snart 15) åriga jag valde i 8:an skulle leda till ett jobb i ett nationellt stall 5 år och två praktiker senare. Och nu 2 år senare är jag kvar i samma stall med en VM-aktuell chef som klättrar på världsrakningen tillsammans med den absoluta eliten. Jag minns hur imponerad jag var av de äldre tjejerna som jobbade i stallet och red alla de där bråkiga hästarna och utbildade unghästarna så fort mina chefer inte hade tid. Idag är det jag som har förtroendet att göra det jobbet. 
 
 
Vad jag gör om ett år? Ingen aning, men just nu är jag här och jag tänker låta livet leda mig i den riktningen som det är tänkt inför framtiden. Kanske det blir exakt så som jag alltid har drömt om, kanske det blir raka motsatsen, eller kanske det blir 1000 gånger bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Ingen vet, och det är väl ändå lite det som är charmen med livet. Jag tvivlar på att jag kommer stanna i Sverige resten av livet, förr eller senare kommer jag garanterat ge mig ut i Europa (och börja plugga med för den delen) men det blir inte nu, och det kommer bli superbra ändå!
Att följa hjärnan eller hjärtat?
Följa hjärnan eller hjärtat? Det är den stora frågan i höst.
 
Planen för framtiden har länge varit utritad i mitt huvud. Jag ville prova satsa på hästarna och har alltid varit säker på att det skulle behövas en flytt utomlands för att jag skulle kunna få erfarnheten av eliten som krävs för att utvecklas i den riktningen som jag vill. Jobbet i stallet här i Sverige skulle bara vara en kul bit på vägen i väntan på att kunna åka. Men så plötsligt är teamet här hemma på så många vis det jag har trott att jag inte skulle kunna bli en del av utan att flytta utomlands. Min chef har blivit en del av den internationella eliten och plötsligt har jag mycket av det jag sökt 15 minuter (på cykel) från huset där jag växt upp.
 
När jag skadade mig i våras rasade världen samman för mig, ännu en gång gick drömmarna om att flytta utomlands sönder och i panik över om kroppen skulle hålla igen eller inte så bestämde jag mig för att söka till universitetet den där sista ansökningsdagen. Som en plan B om ingenting blev som jag hade tänkt. Nu är kroppen på bättringsväg men min plan B finns med som ett alternativ mer än någonsin då jag har blivit antagen till en utbilding i Jönköping (vad jag har kommit in på vet jag dock inte då min inloggning nu inte fungerar eftersom jag fick göra någon provisorisk sådan när jag sökte och nu måste vänta på något brev i brevlådan, hur långdrag och gammeldags är inte den processen?) . Så nu är den storafrågan, vad gör jag egentligen? Ska jag följa mitt hjärta och fortsätta med drömmen med hästarna, nu på helttid i Sverige eller utomlands? Eller ska jag vara lite smart och lyssna på hjärnan och börja plugga?
 
Blandade bilder från besök i Jönköping, staden som skulle kunna bli mitt framtida hem
 
Är jag redo att ge upp mina drömmar för att få en tryggare vardag och vara "fast" i tre år framöver? Helt ärligt, jag vet inte. Jag har fruktansvärt svårt för att se mig själv i skolan igen tillbaka i alla fasta rutiner med att sitta och lyssna på föreläsningar specifika tider på dygnet. Plugget i sig hade nog inte varit några större problem men under hela min gymnasietid föredrog jag alltid att få lägga upp min tid som jag ville, och lyckades minst lika bra om inte bättre med de proven/ inlämningarna som jag gjorde hemma själv utan någon lärare eller genomgångar. Kanske distans hade passat mig bättre. Samtidigt så hade garanterat hela student tiden varit ett äventyr i sig och är det någon stad som jag faktiskt hade kunnat tänka mig att flytta till för att plugga, då är det just Jönköping eftersom jag trivs så galet bra där. 
 
Hjärtat drar mot ett håll, hjärnan mot ett annat och mitt i allt påminner rösten i huvudet om resan som ligger bakom mig. Efter alla motgångar som jag har tagit mig igenom under de senaste åren, efter allt hårt arbete och krossade drömmar, ska jag verkligen ge upp allt jag har kämpat för bara för en trygghet...
 
Om alla val i livet ändå hade varit så enkla som valet att kämpa för Pelle och ge honom en sista chans vid andra skadan, lättaste valet i mitt liv! Med bästa resultatet någonsin!

För min chef ska starta VM!!
Min chef ska till VM!!! Alltså Wow vad kul! Minns när jag stod på ridbanan en kall februari förmiddag för ungefär 1,5 år sen och Fredde började diskutera kommande säsongs tävlingar för att matcha honom och hästen så mycket som möjligt inför detta årets VM. Han och Janne kom fram till att två veckor i Italien var smartare än att stanna hela vintern i Sverige på inomhustävlingar. Och så blev det! Som jag har fixat hemma i stallet och ridit hästar hela förra våren, hösten, vintern och nu denna våren och sommaren, medan de har varit ute i Europa och kämpat på mot eliten.

För omvärlden kan det nog se ut som att Fredrik Jönsson och Cold Play bara har flugit in i landslaget men det ligger verkligen en lång resa bakom med mycket hårt jobb. Och jag är så tacksam över att jag har fått vara med i deras vardag och fått följa hela utvecklingen. För det har jag verkligen gjort. Första gången jag såg Cold Play var han 4 år och under utbildning, då red jag honom ett par pass under mina veckors praktik i 9:an. Nu 6 år senare ska han, tillsammans med Fredde flyga över till USA, Tryon, för att gå VM hoppning för Sverige i september.

(null)

Jag är verkligen så stolt över hur långt dom har kommit, och så otroligt tacksam över att jag får jobba i ett så fantastiskt team. Oavsett vad som händer i höst när jag landar i Sverige igen så kommer jag att sitta bänkad under hela VM.