Josefin Nilsson

Att våga vara öppen och visa känslor...
Vet ni vad jag insåg när jag satt och bläddrade i arkivet här för ett par dagar sen? Till hösten har jag haft den här bloggen i 6 år, ganska sjukt egentligen med tanke på att jag startade igång den för att den skulle fungera som en träningsdagbok till en kurs i skolan. Någon ordentlig träningsdagbok blev det dock aldrig av den här bloggen, eftersom Pelle först skadade sig och sen fick jag själv gå gipsad i 2 månader efter att ha fått en annan ponny över mig. Kort och gått gick inte min första termin i gymnasiet sådär superbra och 2013 avslutades i ett känslomässigt-kaos.
 
Två stycken vilsna, skadade tonåringar som skulle försöka klara sig igenom livets stora förändringar. Trots att det har varit otroligt mycket skador som såklart tagit mycket tid och energi så är jag så tacksam över att ha haft Pelle vid min sida genom hela min tonårs-period.
 
Hur jobbigt det än kan kännas att behöva se tillbaka på mina gamla inlägg så måste jag ändå säga att jag är tacksam för att jag började blogga. Jag inser också att jag vågade dela med mig av mitt liv på ett djupare och mer privat sätt de där första åren, och kanske framför allt under åren innan denna bloggen, då jag bloggade tillsammans med Emelie (som äger Emil) och Saga (en utav mina bästa barndomskompisar som också bor på gården där jag hade Pelle alla år). Den bloggen finns inte kvar, och även om det kändes lite sorligt när den försvann så är jag nog ganska tacksam för det nu, det är ju trots allt ganska jobbigt att se tillbaka på allting som hänt...
 
 
Inte nog med att inläggen var ärligare, nä jag hade också konstant nya bilder från alla foto-shoots vi körde. Tacksam för alla de minnena och bilderna!
 
 
Kankse det är dags att återigen våga vara lite mer öppen och släppa ut känslorna i texterna här. Det går nog inte att räkna antalet gånger jag har suttit här vid datan med tårarna forsandes ner för kinderna och bara låtit fingrarna köra sitt egna race över tangentbordet. Det händer inte speciellt ofta längre... Någonstans där efter alla skador valde jag att plocka bort den där starka sårbarheten och mycket av känslorna från bloggen, just för att det kändes alldeles för privat, öppet och ärligt. Samtidigt inser jag nu att det är just de som gör bloggen ärlig och levande. Den stora frågan är bara om jag faktiskt klarar av att återgå till det där igen. Vi får helt enkelt se, någonstans där inom mig finns ju trots allt den där extremt känslosamma individen kvar som för snart 6 år sen bestämde sig för att dela med sig av sitt liv, öppet och ärligt, till allmänheten.
 
Nä, kanske den här tjejen får börja släppa loss lite mer igen och våga visa känslor igen!
Var har jag egentligen häst?
Eftersom mitt liv i stort sett bara består av hästar för tillfället så blir det också en hel del häst här på bloggen. Jag jobbar i stall, fixar och rider hästarna på jobbet också har jag Emil utöver det på fritiden en del dagar i veckan. Det blir häst, häst och lite mer häst helt enkelt och ibland blir det kanske lite svårt att hänga med i svängarna. För ett par dagar sen fick jag en fråga som handlar om just hästarna och stallet så det passar ju bra att svara på det nu;
 
 Har du honom (Emil) på gården du jobbar på, eller står han i närheten?
 Emil efter Pay and Jump debuten i september.
 
Som sagt ibland blir det nog lite rörigt då jag ofta bara skriver att jag ska till stallet och sen Emil. Men kort och gott, nej Emil står inte i stallet där jag jobbar och det har inte min tidigare ponny heller gjort. Jag jobbar i Flyinge hos Piia Pantsu och Fredrik Jönsson, alltså ett hoppstall på elitnivå (Fredrik var med i laget som tog silver och red själv hem en individuell 8:de plats på VM tidigare i höstas)
 
En häst som stått på mitt jobb.
 
I ett tävlingstall blir rutinerna ofta något helt annat än vad det blir i andra privat-stall. Många av de hästarna vi har på jobbet hade fått totalt frispel om de hade behövt gå i stora hagar i 8 timmar tillsammans med eller bredvid andra hästar. De blir helt galna bara de inte går ut i exakt samma ordning som vanligt eller får mat vid precis rätt klockslag. För att inte ens nämna vilken katastrof det är om skrittmaskinen skulle vara sönder en dag... Även om det finns rutiner som vi följer varje dag så hade det här gänget kunnat stressa upp vem som helst.
 
Emil i somras
 
Så min tidigare ponny hade vi i ett stall ca 1km från där jag bor, vilket blir ca 6-7km från stallet jag jobbar. Och Emil står också i Flyinge, precis som hästarna jag jobbar med, det tar mindre än 5 minuter att köra bil från jobbet till Emils stall. Där har han det galet bra med rutiner som passar honom, många timmar i hagen, ett lugnt stall och jag har precis lika bra möjligheter och samma närhet till ridhus och utebanor där som jag har på jobbet, lyxen med att vara i häst-meckat Flyinge! Hur mycket jag än älskar mitt jobb så måste jag säga att det är riktigt skönt att inte ha häst där. Genom att jobb i ett stall och ha häst i ett annat blir det lättare att skilja på jobbet och fritiden. När jag jobbar så jobbar jag och när jag sen är hos Emil då kan jag fokusera på bara oss njuta av den tiden i lugn och ro. 
 
Ibland behöver man lyfta för att kunna landa
Att flyga runder från den ena platsen till nästa. Hela tiden ha livet nerpackat i en väska och konstant skynda vidare till nästa sak med en känsla av att inte räcka till. Den känslan har jag levt med i stort sett hela tiden efter studenten. En känsla av att vilja så mycket mer än vad jag har tid till. En känsla av att känna mig låst och begränsad i min vardag. Och en konstant känsla av stress över såväl framtiden som prestationer. Hur mycket jag än har kämpat så har jag inte känt att det har blivit helt bra, antingen har jag haft alldeles för mycket saker som jag vill och ska göra vilket bara har medfört en enorm stress. Eller så har jag inte kunnat göra det jag velat för att de viktigaste delarna i mitt liv helt plötsligt inte fanns där längre och glädjen försvann. 
 
Men att flyga runder från den ena platsen till den andra var nog precis vad som behövdes för att jag verkligen skulle landa. Och då menar jag inte att flänga runder i vardagen, utan att fysiskt flyga med ett plan över hela jordklotet. Där på andra sidan jordklotet landade jag i mig själv, insåg vad jag behöver för att må bra och hittade en balans. Så när jag väl lanadade hemma i Sverige igen så visste jag vad jag ville och det lugnet och tryggheten som det har medfört har jag inte upplevt sen jag fortfarande var kvar i skolan.
 
 
Två bilder från sommarens resa som verkligen gav mig insikter i livet och gav mig en nya balans i mitt vardagsliv.
 
 
Jag tror verkligen att det kan vara nyttigt att komma ifrån allting som har med vardagen att göra under en period för att kunna se allting med andra ögon. Så var det i alla fall för mig. Jag tror inte att jag hade kunnat göra val om min framtid och känna mig så trygg med att det verkligen blev rätt om jag inte hade fått lite distans till det livet jag var så inkörd i att leva. Det blev en paus från min verklighet där jag fick träffa andra människor med erfaraenheter som är helt olika mina. Samtidigt som tiden till att tänka och samla sig fanns där utan att den vanliga vardagen hela tiden kunna göra sig påmind och bidra till stress i besluten.
 
Tryggare än någonsin över att jag är precis där jag ska vara nu!
 
Vem hade kunnat tro att jag skulle behöva flyga över hela jordklotet för att inse att följa mitt hjärta var det enda rätta. Att jag skulle behöva vara utan hästar i 1,5 månad för att förstå att det är det som jag verkligen ska satsa på. Eller behöva packa väskan varje dag för att förflytta mig till en ny plats, för att hitta min inre balans och komma fram till jag faktiskt trivs bra hemma just nu. Nä ibland behöver man helt enkelt lyfta för att kunna landa, både rent fysiskt och mentalt.
 
Vem hade kunnat tro att flyga jorden runt (med min flygrädsla) skulle bli det bästa jag någonsin gjort för att hitta mig själv? Inte jag i alla fall.