Josefin Nilsson

Är det här slutet?
Hej, hallå! Jag vet inte ens var jag ska börja det här inlägget, för att säga att tiden har sprungit ifrån mig de senaste 7 månaderna blir inte riktigt rätt för alla dagar under så lång tid är inte direkt fullsmockade, det vet vi alla. Att livet kom emellan innehåller nog lite mer sanning, för det här året har verkligen inte gått som på räls än så länge. Det har varit extremt mycket tårar, förtvivlan, oro och ångest som har fyllt de senaste månaderna. Vilket i sin tur har lett till en brutal trötthet och ännu mer prestationsångest kopplat till kurser med höga krav och ett alldeles för högt tempo. Ovanpå det har året så här långt innehållit en lång rad av skador och sjukdomar, både på mig och på Stella, och ännu är det inte över. Sommaren som skulle blivit tiden där jag vilade upp mig och bara njöt av livet har regnat bort samtidigt som jag har suttit i Linköping (i mitt korridorsrum) och bara väntat på att skadorna ska ta slut. Så hur uppvilad jag egentligen är nu inför skolstarten på måndag det är en stor fråga....
 
(null)

(null)

Men allting har ju såklart inte bara varit dåligt, även om jag redan nu vet att det här året inte kommer gå till historian som ett utav mina bästa om det inte sker en drastisk förändring under de 4 kvarstående måanderna av 2023. Jag har trots allt klarat alla tentor under år 2 av utbildningen också, vi har hunnit gå på en rad olika roliga fester, jag har spenderat massor med tid med mina kompisar och pojkvän och de få veckorna jag och Stella har varit igång har hon bjudit på en fantastisk känsla. Och jag har i vanlig ordning ändå haft tur i oturen, både när jag voltade tillsammans med en häst nu i somras (och klarade mig undan med ett stukat finger och muskulära skador i nacke/ rygg) och vid beskedet av en annan sjukdom där jag igår fick tillbaka svaret att det inte innebar några cellförändringar (tack och lov!!!).

(null)

(null)

(null)

 
Under den evighetslånga väntan på någon typ av livstecken på den här bloggen har jag många gånger övervägt om den här pausen är bloggens slut. Eller inte bloggens slut för den hade fått finnas kvar fast under låsta omständigheter där bara jag kommer åt den. Om det är nu den ska få rinna ut i sanden för allmänheten och övergå till att vara min privata digitala dagbok? Jag har liksom inte samma behov av att dela med mig av mitt liv som jag hade när jag startade igång den 2013. Då var den ju dessutom mest för att jag behövde någonstans att samla utvärderingar av ridpass med bilder oh filmer som visade på utveckling till en gymnasiekurs. Hur mycket skrivande det kommer bli här framöver har jag inte bestämt mig för än men jag känner fortfarande att jag vill ha någonstans att samla bilder från livets med och motgånger (mest medgångar), så jag tänker att vi inte riktigt har nått slutet än, även om det är upp till er om ni känner för att fortsätta kika in här eller inte, oavsett vilket lär bloggen leva vidare ett tag till.