Josefin Nilsson

Ingen trodde på oss förutom vi!
Som jag skrev igår så fyllde Pelle 20 år och såklart tänkte jag riktigt mycket på honom och våra år tillsammans under gårdagen. Han är inte min längre men alla minnen och resan vi gjorde tillsammans kommer alltid finnas kvar hos mig. Även om ni har fått vara med på en stor del av vår resa under de senaste åren, och sett mycket av både motgångarna och framgångarna, så är det också väldigt mycket av resan som stannade på bloggen jag hade med Saga och Emelie. För resan jag gjorde med Pelle var en berg- och dalbana från första dagen. 
 
13 åriga jag fick hem en ponny som var helt omusklad och snart skulle gått till slakt om det inte hade varit för att vi och Sagas familj valde att ge honom en chans. Att han tidigare hade gått nationella klasser i dressyr kunde ingen se, han var "farlig" enligt i stort sett alla som träffat honom, men egentligen var han bara otroligt osäker och missförstodd. De första två veckorna var ren och skär lycka men sen gick det bara utför. Han backade, stegrade, snurrade och sparkade så fort man kom upp och vi kunde inte ens lämna gårdsplanen utan att han var helt uppe i varv. Det går inte ens att räkna alla dagar jag kom hem helt förtvivlad över att ingenting, verkligen ingenting, fungerade. 
 
Första bilden vi har på mig och Pelle, från när han precis kommit hem till oss.
 
Vi började hoppträna efter lite drygt 1,5 månad, vilket Pelle tyckte var superkul och jag med. Men det var lite med livet som insats som vi hoppade runder. Jag var oerfaren och det var Pelle också, utöver det är han stark och mycket häst i en ponnykropp, så jag hade inte så himla mycket att säga till om. Han sprang på för glatta livet, och vi hoppade av flera meter för tidigt och jag fick bara hålla i mig. Min tränare beskrev det hela som att "Pelle kasta över sitt hjärta och sen fick vi se om vi kom över levande" och precis så var det. Folk himlade med ögonen och jag tror att vi alla funderade över hur det här skulle sluta.
 
Första hopptävlingen, en clear round som vi på något sett tog oss runt, levande, och felfria.
 
Det tog nästan ett år innan jag, och alla i min omgivning litade så pass mycket på Pelle så att jag fick skritta ut en runda själv. Och det tog väl minst lika lång tid innan mina klubb-kompisar och deras föräldrar började förstå att det kunde bli tävlingshäst av Pelle också. Resultaten började trilla in ungefär 1,5 år efter att vi fått hem Pelle, och ingen var lyckligare än jag. Men när jag berättade om mitt mål att debutera L:B (1m) med Pelle för min tränare så fick jag kommentaren "vi kan ju försöka men han kommer ALDRIG kunna gå högre än så". Behöver jag ens säga att 14 åriga jag, kände att mina drömmar krossades rakt framför ögonen... Vi gjorde vår debut i regn och blåst med fyra nedslag. Lite drygt en månad efter den debuten gick vi LB stadigt med placeringar, men vi fick aldrig visa om vi kunde kommit längre, för då var det dags för mig att lämna över Pelle till ägarna.
 
Från en tävling i juni 2012, efter nästan 2 år tillsammans, och en månad efter LB-debuten.
 
När vi sen köpte Pelle efter ett halvår så var målet att bygga upp allting igen och komma tillbaka och vidare upp mot LA (1,10m). Vi gick LB felfritt och fick massor av lovord av både Royne Zetterman och Stefan Sjögren när vi var på träningsläger på Skyrup Conutry Club, enligt dom kunde Pelle gå hur långt som helst med sin vilja. Vi tränade där banor på 1,10-1,20m utan problem, men tyvärr hann vi aldrig se hur långt det kunde gått innan skadorna vände upp och ner på vår tillvaro.
 
 
Från träningslägret juli 2013
 
Därefter blev det ett grenbyte till dressyr, men det är en annan historia. Jag skulle inte vilja ändra på någonting under vår resa, Pelle blev den perfekta ponnyn för mig och vi lyckades överraska alla. Och jag fick lära mig vilka människor som faktiskt fanns där för oss, och vet nu att min hopptränare jag hade då inte var en av dom. För när jag kom tillbaka med en storhäst under perioden Pelle hade sin första skada så sa han "kul att du äntligen har fått en häst med kapacitet", behöver nog inte ens säga att jag slutade träna där för den tränaren och numera lägger fokus på tränare som väljer att hjälpa till och utveckla mig som ryttare tillsammans med hästen jag har oavsett medfödd kapacitet. Och när det gäller Pelle så kommer han alltid vara speciell både till vad alla väljer att se hos honom, och speciell för mig. Vår resa är slut men jag är glad att Pelle får fortsätta sin resa och en ny resa tillsammans med sin nya ryttare och familj!
 
Och en bild från ett utav de sista passen, oktober/november 2017, med Pelle innan han flyttade till sitt nya hem hos sin nya helt fantastiska familj!
Tävlingshelg när det är som bäst!
Mitt i besvikelsen över att det inte skulle bli någon träning idag, så trillade jag över gamla filmer och bilder på mig och Pelle från träningar och tävlingar. När jag satt och bläddrade runder på hårddisken så hittade jag bilder från Stävie ponny cup, det lokala och regionala meetinget som min hemmaklubb hade i många år. Ett meeting som jag har massa fina minnen till. Under de tre åren jag och Pelle hade turen att kunna starta så red vi hem placeringar i 6 av 9 starter. Det var även där vi gjorde vår 4:e hopptävling någonsin under vår första tävlingssäong 2011, det blev både debuten  på gräsbana och vår första felfria start i L:C, dessutom med en 3:e plats av 42 starter.
 
 
Kval 1 i Stävie ponny cup 2011 där vi fick en 3:e plats, får fortfarande tårarna i halsen när jag hör speakern säga "0 fel, 20.46 in på en andra plats" minns exakt hur glad och stolt jag var över vår prestation och att vi fick visa alla på hemmaplan att vi också kunde, älskade ponny!
 
I kval 2 fick vi ett ner ganska tidigt i banan, men det var också vår livsdebut i L:C+5 så vi var lika nöjda för det. Dagen efter red vi finalen, där jag för första gången fick klara mig helt själv på framridningen och framhoppningen, helt utan någon större tävlingsrutin. Nervösa gick vi in på banan och hoppade ännu en L:C+5 med ett ner i grundomgången, men snabbaste tiden, vilket gav oss en 5:e plats som snabbaste ekipage utanför placering.
 
Ett år senare var vi tillbaka igen. Runderna var långt ifrån de snyggaste vi har gjort men vi var vidare till omhoppning i 3 av 3 starter. I kval 1 fick vi en 6:e placering, kval 2 blev det ett missförstånd i omhoppningen så jag åkte av. Och i finalen lyckades vi göra helgens bästa starter, vilket även detta året gav oss en 5:e placering.
 
 
 
 
Kort därefter lämnade jag över Pelle till Saga då hon skulle träna och tävla honom istället, och jag började rida en annan ponny. Men i början av 2013 så valde Saga och hennes familj att sälja Pelle, då det inte fungerade längre och Saga ville satsa på sina andra ponnyer istället. Vi köpte Pelle och gjorde vår andra start tillsammans, som hans ägare, under Stävie ponny cup 2013. Dagen med kvalen är den bästa tävlingsdagen i mitt liv, och tårarna börjar fortfarande rinna av ren glädje när jag ser tillbaka på bilder och filmer från den dagen, och det finns det verkligen gott om eftersom jag hade turen att ha med mig både hela familjen (för ovanlighetens skull), Saga och Emelie som stöd och fotografer.
 
 Första kvalet, LD:+5, samma sak här, jag var så nöjd med rundan och när jag då hörde speakern säga att vi gick upp i ledning så minns jag hur jag nästan tappade andan, favoritponny!
 
 
 
Vi avslutade inte helgen riktigt lika stark, ett ner i grundomgången, men det gjorde verkligen ingenting. Vi var exakt lika nöjda för det. Stävie ponny cup, blev verkligen vår tävling där det gick som allra bäst, vilket var extramt roligt! Många andra helger blev det ofta lite "stolpe ut" med ett eller ett par ner, eller en felfri runda men precis utanför placering. Men för min del tror jag aldrig att det handlade om att plocka rosetter, snarare om att ha galet kul tillsammans med min bästa vän, och det hade jag i stort sett varje tävling! Självklart saknar jag tiden men Pelle, ute på såväl hoppbanorna som dressyrbanorna, men med tanke på hur kul vi hade så känns det också extra kul att han nu får fortsätta att göra det tillsammans med sin nya ryttare. Att få följa deras resa är minst lika kul som att själv få göra resan, om inte ännu roligare för nu får jag stå bredvid och heja på dom (på distans) och se deras glädje!
 
#TB En vinter med Pelle
 
Sen vi var uppe och hälsade på Pelle och hans nya familj så har jag tänkt väldigt mycket på honom. Så efter att ha gått och tänkt tillbaka på vår tid tillsammans hela dagen så plockade jag fram hårddisken med alla bilder och filmer, samt mina anteckningar från passen med Pelle mellan juni 2011- augusti 2012. Det finns verkligen så himla mycket material sparat från vår tid tillsammans vilket är superkul, det enda jag saknar är vår gamla blogg. Tror inte att jag har nämt det innan men jag, Saga och Emelie hade en blogg tillsammans mellan 2011-2013 (2014?) och på den fanns det hur mycket bilder och tankar som helst. Tyvärr försvann den strax efter att jag startade denna bloggen (till skolarbete) då den vi hade innan aldrig uppdaterades, verkligen synd då det fanns så mycket minnen där.
 
Och på tal om minnen, här är lite bilder från ett pass i början av januari 2012. Vi jobbade jättemycket med att få honom mer lösgjord och rakriktad då så att vi skulle kunna komma tillbaka till nät hoppträningarna började igen och inte bara flyga runder i full fart längre. Jag skulle väl säga att det var under den vintern (efter att jag hade haft honom i 1,5 år) som bitarna verkligen började falla på plats så att jag kunde reglera tempot mer och han väntade på mig, även formen blev bättre trots att det var långt ifrån den lösgjordheten och bärigheten som vi uppnådde efter vårt grenbyte till dressyr.