Josefin Nilsson

Äntligen har vi hittat tillbaka!
Och äntligen var den där fina känslan tillbaka igen! Jag är verkligen så glad över att Pelle kändes som vanligt på dagens träning då han som sagt inte riktigt har varit lika fin, pigg och mjuk under de senaste två träningarna. Därför var det bara ren lättnad när allting klickade idag och vi kunde få till samma fina känsla genom hela passet som jag har haft hemma under den senaste veckan. Jag verkligen njöt mig igenom de där 30 minuternas träning. 
 
Efter att vi kom hem från USA i början av juli kändes Pelle lite stel och det tog verkligen emot när vi tränade vilket kändes så himla konstigt då vi alltid brukar få en fin känsla när vi är hos min tränare. Vi backade bandet lite och jobbade mycket mer grunderna men trots det varade den fina känslan inte mycket mer än 10 minuter träningen efter innan det var något som kändes extremt fel. Vi valde att avsluta och jag åkte hem med tårarna rinnande, och en hel del oro över Pelle, och att vi hade två provridningar dagarna efter gjorde inte det hela bättre heller... Men dagen efter kändes han något bättre, dock inte helt som vanligt. Jag åkte till Portugal två dagar senare och när jag kom hem kändes det som att jag hade fått en ny ponny.
 
Från träningen innan USA resan
 
Vi började med grunderna igen och ville verkligen bara få en bra känsla, vilket det kändes som att vi hade lyckats med tills när vi fick ställa in tävlingen för två veckor sen. Jag var verkligen helt slut och allting kändes fortfarande inte helt 100. Pelle fick lite mer vila i form av promenader och efter det har vi båda varit back on track till 100%. Vi är mer taggade än på väldigt länge oh jag njuter som sagt av varje pass med min favoritponny. Träningen idag visar att vi har hittat tillbaka till glädjen i det vi gör tillsammans igen och det är obeskrivligt skönt. Och helt ärligt tror jag att jag själv och hur jag mådde under de där veckorna mellan USA och Portugal har påverkat mig och Pelle samt vår träning otroligt mycket på ett negativt sett. Men nu är balansen i vardagen tillbaka och jag tror faktiskt att vi är mer redo för att ha kul tillsammans i höst än vad vi någonsin har varit tidigare. Mer om träningen i sig och lite film från den kommer en annan dag, just nu ska jag bara försöka ta in hur bra det faktiskt känns!
A lot can happen in 1 year...
... and even more during 7 years.
 
Helt seriöst hade jag inte ens i min vildaste fantasi trott att Pelle fortfarande skulle stå kvar i stallet efter 7 år. Ponnyn som jag bara skulle rida ca 10 månader innan min kompis skulle ta över honom blev efter många om och men min och det är jag verkligen otroligt tacksam över. Jag kan inte lura någon att det har varit enkelt, för det har det verkligen inte varit, varken fysiskt eller psykiskt. Det har varit den värsta berg- och dalbanan som mitt liv har bjudit mig på hittils, men det har varit värt allting. Jag hade hellre gjort om hela resan exakt likadant en gång till än att ha det ogjort, trots tårar i sjuka mängder och flertalet krossade drömmar. 
 
För i slutendan har jag honom att tacka för allting. Pelle har gjort mig till en människan jag är idag och verkligen förberätt mig på att snabba vändningar som livet innebär. Han har lärt mig hur det känns att älska någon precis lika bra som han har visat mig hur ont det gör att få hjärtat krossat. För att inte ens nämna allt han har lärt mig runt hästar och ridning. Jag kommer aldrig kunna tacka honom nog för allting under de här 7 åren, han är verkligen min tonårshjälte! VÄRLDENS BÄSTA PONNY!!
 
 
 
Vi började som två förvirrade tonåringar och sen har han varit med mig hela tiden, från första månaden på högstadiet fram till mitt andra år på jobbet i vuxenvärlden. <3