Josefin Nilsson

Lyckan med honom!
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)
Världens finaste lilla favorit plutt-ponny!

Det var verkligen helt underbart att få träffa fina Pelle igår och hans helt fantastiska familj! Att sälja honom krossade mitt hjärta totalt och jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt att gå vidare i livet med i närheten av den lyckan igen. Men att se honom i hans nya hem, hur bra han mår och hur lycklig han är känns verkligen bra. Dessutom fick han en familj som är de mest underbara människorna som jag kan tänks mig. Så med andra ord blev allting runt Pelles försäljning 1000 gånger bättre än vad jag ens hade vågat drömma om!
You will always be by my side

(null)

(null)

Innan vi sålde Pelle så klippte jag av en lite bit av hans väldigt tjocka svans med målet att ha en bit av honom med mig överallt i framtiden. Det har tagit över ett år innan jag vågade skicka iväg svansen för att få tillbaka den som ett armband. Jag har helt enkelt varit rädd för att förlora den. Men för ett par veckor sen så kom jag till slut fram till att bara skicka iväg den, minnena av min favoritponny försvinner ju inte ändå.

Och igår trillade det ner ett fint armband i brevlådan istället. Jag är verkligen så himla nöjd med resultatet!
Vem är jag, utan dig?
"...måste veta, våga leva utan dig. För vem är jag utan dig?"
 
 
"...just nu har jag ingen aning om vad som kommer finnas kvar av mig när vi är på väg hem igen. För jag minns inte hur mitt liv såg ut innan Pelle traskade in i det och framför allt minns jag inte hur livet var innan jag fyllde varje ledig sekund av det i stallet. Och efter denna resan har jag inget annat val än att ta reda på det..."
 
 
Jag kan verkligen minnas känslan i hela kroppen när jag skrev de där meningarna för ett år sen. Dagen innan vi skulle sätta oss i bilen med Pelle i transporten för att lämna honom hos hans nya familj. Alla känslor som jag hade tryckt undan och försökt se förbi under veckan från provridningen tills det var dags att säga "hejdå". Känslorna som hade bygts upp under 7 år av med- och motgångar men ponnyn som var hela mitt liv. Även nu, ett helt år senare, när jag tänker tillbaka på det så kan jag verkligen känna den där paniken som jag då kände över att behöva lämna min bästa kompis och han som fyllt mitt hjärta och huvuvd med allt som betydde något i mitt liv. Rädslan över att tappa mig själv utan honom. 
 
Nog för att jag visste att hjärtat skulle gå i 1000 bitar i samma sekund som bilen började sin resa hemåt, och jag påbörjade ett nytt kapitel i mitt liv. Men jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att smärtan av alla minnen skulle kunna riva upp exakt allting i hela mig fler veckor och månader efter att avskedet var avklarat. Att en liten namnlapp eller en dusch mindre om dagen skulle kunna få tårarna till att strömma okontollerbart i evigheter. Men exakt så blev det...
 
Sista passet <3
 
Ett helt år utan min bästa vän och jag kommer fortfarande på mig själv varje dag med att tänka på honom. Det sägs att tiden läker alla sår och då pecis efter trodde jag aldrig någonsin att jag skulle läka samma igen, för vem var jag utan honom? Vilsen, det var vad jag var. I mig själv och i min vardag. Utan mål, planer eller rutiner. Med alldeles för mycket fritid och rent för lite hästar i vardagen, eller i alla fall för lite av MIN häst. Men det är precis som alla säger, hur ont det än gör, så läker tiden såren. Även om jag tänker på honom någon gång varje dag, så är det inte alls med den där huggande smärtan i hjärtat längre. Vissa dagar slår saknaden till lite extra, som typ idag, men för det mesta kan jag se tillbaka på vår tid med ett stort leende och så extremt mycket tacksamhet. Tacksamhet över att jag fick göra den här helt fantastiska resan med just honom. Tacksamhet över allt han har lärt mig som ryttare och människa. Och kanske framför allt, tacksamthet över att han får fortsätta att leva livet med all den kärlek som han förtjänar och förgylla en ny familj och ryttares liv på samma sätt som har har gjort för mig.
 
 
 
 
 
Vem jag är utan Pelle? Det kan jag nog inte svara på. På något sätt har livet gått vidare även utan att jag har tillbringat varje ledig sekund med honom. Nya rutiner har efterhand skapats och den värsta smärtan som kom med saknaden har lagt sig. Jag har inte honom rent fysiskt hos mig varje dag. Jag kan inte busa runder med honom i skogen eller träna hos min tränare. Jag kan inte heller krama om honom medan han slår runder med huvudet i ryggen på mig. Men han kommer ändå alltid att vara en del av mig och jag bär med mig så mycket kunskap som jag fått av honom. Samtidigt som jag vet att han har det superbra och lever livet där han får göra det som han älskar allra mest! SÅ hur tugnt det än var, så blev det bra!