Josefin Nilsson

Jag kommer sakna skolan!
Skolstarten närmar sig med stormsteg för många och jag vet hur blandade känslor det brukar vara inför det. En del trivs i skolan, andra inte. Många saknar kompisarna men är inte sugna på allt plugg medan för andra är det precis tvärtom. Man vill tillbaka till fasta rutiner men är inte så sugen på att gå upp tidigt på morgonen och verkligen behöva vända tillbaka dygnet. Jag känner igen alla de där känslorna.
 
Detta året ska ju inte jag tillbaka till skolan. Jag har slutat gymnasiet och kommer aldrig behöva plugga igen om jag inte själv vill det och oj vad konstigt det känns. När mina syskon börjar skolan på fredag, samma gymansieskola som jag själv gick på, så kommer jag vara så avundsjuk på dem. För de har verkligen tre helt fantastiska år framför sig. Skolan är inte lätt, på många sätt, men jag tycker verkligen att ni alla som fortfarande går i skolan ska njuta allt vad ni bara kan. Kanske lätt för mig att säga, tycker ni, eftersom jag redan är klar men jag menar det verkligen. Jag kan lova er att ni kommer att sakna det när det väl är över.
 
Tack, underbara NA3h(hets), för att ni gjorde mina tre sista år i skolan till de tre bästa!
 
Mest av allt kommer jag att sakna min helt underbara klass, rutinerna, all fritid, och alla lov. Helt ärligt förstår jag nu hur lyxigt det är att gå i skolan. Man har liksom längre sommarlov än vad man som arbetande har rätt till att ta ut på hela året, hur sjukt?! Jag kommer kanske inte att sakna all stress runt prov, inlämningar och redovisningar som lärarna envisas med att lägga samma vecka men jag kommer sakna allt annat som har med skolan att göra.
 
Lova mig att ta vara på era år i skolan för de kommer inte tillbaka. Och som mina äldre kusiner sa för några år sen "Ta vara på åren i skolan för tiden går fort och vips så är de slut och då kommer ni inse hur bra ni faktiskt hade det". 
 
 
Redan en månad....!
Wow, tiden verkligen flyger iväg! För exakt en månad sen sprang jag ut från skolan, taggade som bara den efter att ha värmt upp tillsammans med klassen och de andra klasserna på skolan som gick ut i samma omgång. Vi hoppade ner för trappan till Beyoncé's Run the World (girls) och möttes av extremt mycket människor. Träffade familj och släkt och fortsatte sen till flaket där det var fullt ös i ca 1-1,5 timme om jag minns rätt. Helt sjukt! Kom hem och firade med familj, släkt och vänner innan jag sen åkte tillbaka till stan och festade hela natten med min underbara klass!
 
Jag är verkligen så otroligt tacksam över alla som var med mig under den här dagen och gjorde den helt underbara, TACK!
 
 
 
 
 
 
Utan er hade det aldrig blivit så bra!
Tiden flyger iväg och ännu en gång funderar jag över hur 3 år redan kan ha passerat. Det känns som en evighet sen jag slutade 9:an men inte alls längesen jag började gymnasiet. Hur är det ens möjligt, det är ju ca 3 år sen båda sakerna. Ett kapitel i livet slutades och ett annat påbörjades. Men nu är det också slut, för en vecka sen slutade jag gymnasiet och lämnade min helt underbara klass och nu börjar ett ännu ett nytt kaptiel i livet.
 
Om jag kände mig vilsen efter högstadiet med allt nytt så är det ingenting mot vad jag gör nu. Jag kan välja att göra exakt vad jag vill men det är inte mina framtidsplaner som detta inlägget ska handla om utan min tid på gymnasiet. För som jag skrev så kände jag mig så sjukt förvirrad när skolan slutade och jag skulle vänta på intagningsbeskedet som kom senare under sommaren. Till skillnad från typ alla andra i min gymnasieklass kände jag mig inte direkt glad när jag blev antagen på mitt förstahandsval, natur-hippologi. Kanske det hade att göra med att jag redan innan kände mig så säker på att det var just där jag skulle gå, kanske för att jag fortfarande var inställd på att jag skulle tillbaka till min förra klass efter sommarlovet.
 
 
I vilket fall som helst så började jag gymnasiet och undrade seriöst vad det var för konstig klass jag hade kommit i. Första veckorna var det hur mycket bråk som helst om allt och inget och jag kan lugnt säga att jag saknade min gamla klass otroligt mycket. Dessutom skadade Pelle sig och bara en månad efter det lyckades jag själv och skada mig, så jag kan inte direkt påstå att jag fick den ultimata starten på gymnasiet. Tiden fortsatta och det var ett helt annat tempo, längre lektioner och en helt annan sorts uppgifter, men på något sätt tog jag mig igenom 1:an och lyckades få ett gäng kompisar på vägen. Vi började som en klass på 30 personer och när 1:an var slut var vi runt 20 kvar.
 
2:an körde igång i rasande tempo och vi insåg ganska fort att det skulle bli ett riktigt helvete rent pluggmässigt. Som tur var hade de allra flesta bråken i klassen då lagt sig och alla började inse vilka diskussioner som var värda att ta, tack och lov. Sakta men säkert började vi bli en klass och när vi slutade 2:an var vi 15 tappra kämpar kvar i klassen. Från första dagen i 3:an blev klassen bara starkare och starkare och istället för att fightas mot varandra la vi den energin på att få igenom våra krav på en rättvis undervisning. 
 
Citat från en utav våra lärare som hade oturen att ha oss två av tre lektioner i veckan mellan 15:30-17:00
 
Mina 3 år på gymnasiet hade aldrig blivit så bra som de blev utan den här klassen. För trots att jag undrade vad det var för människor jag hade hamnat med när jag började så kan jag lova att jag älskar dom nu när jag slutar. Det har varit så mycket kaos, bråk, och åsikter hit och dit, lärarna har gråtit och det har varit möten med flera utav rektorerna på skolan. Men i slutendan har vi alla lärt oss otroligt mycket, inte bara skolämnen, utan hur man smartast får fram sina åsikter på ett sätt så att folk lyssnar och att ibland är det kanske smartare att backa undan även om alla inte tänker och tycker likadant.
 
Att jag nu kanske inte kommer att träffa många utav de här personerna på 3 år känns så konstigt. Det är inte precis så att vi kommer springa på varandra i stan, för någon flyttar hem till familjen i USA, någon annan flyttar till England, och en stor del flyttar hem till Norrland och kvar här nere i Skåne stannar en mindre än en tredjedel av klassen. Jag kommer sakna alla otroligt mycket men jag är också otroligt tacksam över de här åren med världens bästa klass!