Josefin Nilsson

En riktig utvecklingsresa
Titta vad jag hittade på datan idag när jag kollade igenom youtube-klipp från min kanal. Som jag har letat efter just denna videon vid flera tillfällen!! När jag klippte ihop den för lite drygt tre år sen så var det till en kurs i skolan, idrottsfördjupning- ridsport, där vi i slutet av året skulle visa utvecklingen för de andra i kursen och sen skriva en lång rapport på hur vi hade utvecklats samt utvärdera våra mål. Vilket vi sen blev betygsatta utifrån. Jag tänkte då aldrig visa de här klippen någonstans utanför just det klassrummet, eftersom jag skämdes så över mig och Pelle i de första tre klippen, nu i efterhand har jag letat allt vad jag har kunnat för att hitta det igen just för att jag med distans till det hela är riktigt stolt över den resan vi gjorde.
 
Från första till sista klippet är det lite drygt 8 månader och vi började verkligen från början. Pelle hade precis blivit friskförklarad efter sin första skada och jag hade tagit beslutet att byta hoppningen mot dressyr, för att bygga upp en stadig grund (då var tanken fortfarande att vi skulle tillbaka till hoppbanan igen i framtiden). Så jag gjorde som alltid, satte höga mål och sen jobbade vi på målinriktat för att komma så långt som möjligt. Enda skillnaden från när jag tidigare hade satt mål var att jag inte hade en blekaste aning om vad som skulle krävas av oss för att nå specifika resultat i dressyren, eftersom jag inte hade tränat eller tävlat dressyr innan förutom några enstaka klubbtävlingar som jag mer eller mindre blivit tvingad till. 
 
Kolla på filmen så ser ni nog vad jag menar...
 
 
 
Min tränare, Hege Rosland, ska verkligen ha världens eloge för att vi lyckades ta oss så långt som vi gjorde på så pass kort tid, men mest av allt för att hon lyckades få mig till att börja älska dressyrarbetet som jag alltid annars hade gjort som ett "ont måste". För att inte ens tala om att vi tillsammans lyckades få Pelle till att bli mjukare och mer ridbar på kortare tid än vad jag hade trott var möjligt. Det var verkligen en resa jag sent kommer glömma som verkligen har satt sina spår i mig som människa, och det är jag så tacksam över. Som sagt skäms jag inte det minsta över oss längre, däremot är jag imponerad över mig själv och hur himla modig jag var som trots enbart katastrof tävlingar hela tiden fortsätte att tro på oss och hela tiden kämpade vidare. Vi uppnådde aldrig de satte målen under den här tidsperioden men vi lärde oss så mycket och hade så kul. Dessutom är det lite en vinst i sig själv att vi lyckades få till en så mycket bättre lösgjordhet och känsla på tävlingsbanan som det är mellan de två tävlingsklippen (med ganska exakt 5 månaders träning emellan).
 
 
 
#TB Tävlingssäsongen är igång
Har sett att det är många som startat sin tävlingssäsong denna helgen och jag saknar det verkligen lite extra mycket då. Under alla åren med Pelle brukade vi starta vår tävlingssäsong någon gång mellan nu, mitten av februari och början av mars, så det känns lite tomt att inte ha några tävlingar att se fram emot, än så länge, detta året. Sen är väl inte denna tiden på året direkt min favorit att tävla eftersom det är så galet kallt. Förra året gjorde vi årets första start i Trelleborg den 12 febrari, körde genom snödriver för att komma dit och jag fick sen byta om i bara t-shirt till kavajen i -10 grader och blåst utomhus. Men det har ju trots allt sin charm det med.
 
Som sagt så blir det inte några tävlingar för min del detta året, inte ännu i alla fall, men jag tänkte att jag kunde dela med mig av lite bilder från passet dagen innan förra årets tävlingsdebut. Pelle hade energi för hela stallet efter att ha fått vila flera dagar under veckan på grund av snön som bara gav styltor, och vi hade tur som fick okej underlag två dagar inna tävlingen. Så övertaggad och lite känslig i pälsen så var han bokstavligen talat mer i luften än på marken under början av passet, knas-ponny! 
 
 
 
 
Han som i stort sett aldrig bockar/ sparkar bakut i vanliga fall kan också få lite ryck av kylan och vila men samtidigt har jag aldrig behövt oroa mig över att åka av då han anpassar sina glädjeskutt efter den som sitter på. Men efter att han hade fått galoppera igång ordentligt och tagit ut lite av all energi så blev han riktigt fin och mjuk så då kunde vi trots allt få till ett bra pass.
 
 
 
 
 
Sen gick vi in och gjorde årets tävlingsdebut dagen efter i en LC:2 med en hel del 7:or och överlag ett jämnt program även om energin inte riktigt var den samma på banan som under framridningen. Vi red ihop 65,3% och hamnade precis utanför placering men vad gör det när vi hade superkul tillsammans!
 
Vinterträningen närmar sig
Något jag saknar och kommer sakna extremt mycket denna vintern är vinterträningen. Det finns inte mycket som slår den. Jag verkligen älskar att få klä på mig hur många lager kläder som helst och kämpa mig iväg i kylan, göra iordning Pelle, uppleva känslan av att tårna kommer fyrsa och krossas när man sitter av, och innan dess trimma på allting som ska förbättras och sätta en stadig grund inför vårens tävlingar. Det kan låta konstigt men jag älskar exakt alla de där delarna, allt från att sitta där i ösregn och skritta en tur i skogen, till att trimma en iskall kväll i strålkastarljuset på ridbanan. Och bäst av allt, åka iväg och träna hos min tränare, jobba vidare med alla svåra saker och samtidigt befästa grunden ännu mer. Frö i slutendan är det allt det där jobbet som gör det möjligt att komma tillbaka strakare och bättre än någonsin när tävlingssäsongen väl drar igång.
 
 
 
Under förra vintern la vi mycket fokus på stryka och bärighet genom att jobba med mycket cavalletti och små hinder. Dessutom blir Pelle som en tiger så fort det kommer fram lite bommar och glädjen han utstrålar går inte att missa. Det medförde att vi under våren kunde klättra på i klasserna och ha kul tillsammans alla dagar i veckan, oavsett om det var ett kravlöst pass i skogen eller inne på tävlingsbanan. På filmen nedan ser ni lite olika, ovisade klipp från vinterns träningar i slutet av 2016 /början av 2017, galet kul hade vi!