josefinnnilsson.blogg.se -

16 november 2018

Eftersom mitt liv i stort sett bara består av hästar för tillfället så blir det också en hel del häst här på bloggen. Jag jobbar i stall, fixar och rider hästarna på jobbet också har jag Emil utöver det på fritiden en del dagar i veckan. Det blir häst, häst och lite mer häst helt enkelt och ibland blir det kanske lite svårt att hänga med i svängarna. För ett par dagar sen fick jag en fråga som handlar om just hästarna och stallet så det passar ju bra att svara på det nu;

Har du honom (Emil) på gården du jobbar på, eller står han i närheten?

Emil efter Pay and Jump debuten i september.

Som sagt ibland blir det nog lite rörigt då jag ofta bara skriver att jag ska till stallet och sen Emil. Men kort och gott, nej Emil står inte i stallet där jag jobbar och det har inte min tidigare ponny heller gjort. Jag jobbar i Flyinge hos Piia Pantsu och Fredrik Jönsson, alltså ett hoppstall på elitnivå (Fredrik var med i laget som tog silver och red själv hem en individuell 8:de plats på VM tidigare i höstas).

En häst som stått på mitt jobb.

I ett tävlingstall blir rutinerna ofta något helt annat än vad det blir i andra privat-stall. Många av de hästarna vi har på jobbet hade fått totalt frispel om de hade behövt gå i stora hagar i 8 timmar tillsammans med eller bredvid andra hästar. De blir helt galna bara de inte går ut i exakt samma ordning som vanligt eller får mat vid precis rätt klockslag. För att inte ens nämna vilken katastrof det är om skrittmaskinen skulle vara sönder en dag... Även om det finns rutiner som vi följer varje dag så hade det här gänget kunnat stressa upp vem som helst.

Emil i somras

Så min tidigare ponny hade vi i ett stall ca 1km från där jag bor, vilket blir ca 6-7km från stallet jag jobbar. Och Emil står också i Flyinge, precis som hästarna jag jobbar med, det tar mindre än 5 minuter att köra bil från jobbet till Emils stall. Där har han det galet bra med rutiner som passar honom, många timmar i hagen, ett lugnt stall och jag har precis lika bra möjligheter och samma närhet till ridhus och utebanor där som jag har på jobbet, lyxen med att vara i häst-meckat Flyinge! Hur mycket jag än älskar mitt jobb så måste jag säga att det är riktigt skönt att inte ha häst där. Genom att jobb i ett stall och ha häst i ett annat blir det lättare att skilja på jobbet och fritiden. När jag jobbar så jobbar jag och när jag sen är hos Emil då kan jag fokusera på bara oss njuta av den tiden i lugn och ro.

Emil

Tre ovisade...

9 november 2018

...från varmare tider.

Såg att de här tre bilderna har legat i utkastet nu ett bra tag och bara väntat, så då kan jag ju lika bra passa på att dela med mig av dom. Alla tre är från slutet av ett pass då jag joggade av Emil med fokus på att länga formen så att han får stretcha hela överlinjen. Det är verkligen något som jag har blivit jätte noggran med de senaste åren i samband med att det har växt fram en liten dressyr-ryttare i mig. Det finns såklart jättemånga fördelar med att länga formen/ stretcha sin häst, här nedan ser ni 3 av mina favorit-fördelar:

1. Hästen tycker att det är skönt att få sträcka ut, slappna av och stretcha kroppen efter intensiv träning i en högre form med mer tryck och samling.

2. Det blir väldigt tydligt hur väl du faktiskt har hästen "inom ramen". Är den ärligt framför skänkeln och jobbar genom kroppen från bakbenen, över ryggen och fram till kontakten i din hand (går i form/ på tygeln) så kommer den också att sänka sig framåt neråt när du ger mer tygel utan att springa iväg framåt.

3. Att variera formen är viktigt för att bygga en hållbar häst. Olika muskelgrupper aktiveras olika mycket i den höga/ låga formen så för att ha en så frisk och sund häst som möjligt i det långa loppet behöver hästarna, precis som vi, variera sin träning.

Emil

En debut på hoppbanan

21 oktober 2018

Visste ni att jag och Emil hoppade en Pay and Jump för ungefär en månad sen? Någonstans mitt i allt jobb och VM-firande så blev det bara bortglömt här på bloggen. Men själva starten med Emil har verkligen inte blivit bortglömd. Jag var lite nervös innan då jag trots allt inte har hoppat någon klass på mer än 5 år, men tanken på att min chef samma eftermiddag gick in och hoppade en VM-final och klarade att hålla nerverna i styr, fick mig att inse att då skulle jag också kunna hoppa en Pay and Jump, på 90cm, utan att behöva vara nervös.

Det jag har saknat absolut minst med hopptävlingar, under de senaste åren då jag bara tävlat dressyr, är helt klart framridningen och framför allt framhoppningen. Jag minns vilket kaos det alltid var på ponnytävlingarna och det var unegfär likadant nu som jag kom ihåg det. Människor och hästar överallt, orutinerade hästar och ryttare, en massa medhjälpare och alla ska trängas på en liten yta samtidigt som de är stressade. En dressyrframridning är ju betydligt lugnare och mer samlad... Det var svårt att beräkna tiden så framridningen blev lite väl lång men Emil kändes i alla fall fin när vi red in på framhoppningen.

Själva framhoppningen blev sen ingen succé. Emil blev ganska arg, sparkade bakut en massa och det var svårt att verkligen rida framåt. Men vi höll lugnet, fick till ett par språng på hinderna och gick sen in på banan med en känsla av att det går som det går. Målet var att bara få en bra känsla där det kändes enkelt. Och det lyckades vi med också! Så enkelt som det kändes där har det aldrig känts innan. Emil taggade till lite direkt när vi kom in på banan och bjöd sen på den bästa känslan jag någonsin haft när jag hoppat honom. Fel fria och som sagt en riktigt bra känsla!

Det känns lovande inför framtiden!

Josefin Nilsson