Josefin Nilsson

Ridpasset; det går framåt!
Så gårdagens pass med Emil, jag kan verkligen inte vara annat än nöjd med honom. Vi har jobbat så mycket med att han ska vilja bjuda på lite mer framåt själv hela tiden, speciellt i början av passet då han verkligen har en förmåga att vara seg som klister. Och igår hände det plötsligt! Han blir verkligen en helt annan häst att rida när han själv tänker framåt och tar minsta lilla hjälp på direkten istället för att jag ska behöva be honom om att gå lite mer framåt helt utan reaktion/ att han blir sur och går emot något. Det blir mer eller mindre omöjligt att få en stadig kontakt (eller någon kontakt alls för den delen) till bettet när han inte är framför skänkeln eftersom det blir att han går och spänner sig lite smått genom hela kroppen då. Visserligen har det släppt efter flertalet övergångar tidigare pass men det var så skönt att sitta upp på honom igår när han verkligen ville framåt och känna att han var mjuk och avspänd i kroppen direkt.
 
Vi jobbade, trots en bra framåtbjudning, med mycket tempoväxlingar där jag vill att han ska trycka på lite mer bakifrån och ta ett stadigare stöd till bettet utan att vi tappar takten. I traven är det inga problem att hålla samma takt och tempo oavsett om vi rider på rakt eller böjt spår utan där har jag honom framför mig och så pass liksidig så att han varken välter innåt eller flyter ut, utan jag kan fokusera på att hålla honom inom ramen med tryck från bakbenen upp till en mjuk fin kontakt till bettet. Galoppen däremot är lite svårare, det saknas fortfarande en hel del styrka här och att samla ihop galoppen och be honom om att sätta sig mer i den med bakbenen långt in under kroppen och komma upp i formen ordentligt går i dagsläge inte. Istället försöker jag här att hitta en lite mer framåt galopp där jag känner att han trycker ifrån med bakbenen ordenligt så att det verkligen blir runda språng som går genom hela kroppen, utan att han bara ska gasa iväg och släppa kontakten till bettet eller lägga sig på frambenen och bita sig fast i handen. På rakt spår känns han ofta väldigt fin, så om galoppkvaliten håller eller inte märks först när man börjar svänga på böjt spår. Om han verkligen är rakriktad och framme för skänkeln så är det lätt att hjälpa honom till att bära sig själv även här, men annars blir galoppen väldigt platt, seg och "stannar upp" lite. 
 
Väldigt suddig bild från ett pass i slutet av februari när jag bara hade ridit honom ett par veckor, det har hänt mycket sen dess.
 
Igår fick vi till en bra galopp i båda varven där jag kunde svänga för ytterhjälperna och bara visa vägen och behålla ställningen med inner-skänkel/ -hand, och sen komma ur svängen och fortsätta galoppera på med en fin kontakt och bra påskjut. Men detta är samtidigt något som vi kommer jobba vidare med mycket då det verkligen behöver utvecklas mycket mer för att hoppningen ska kunna bli riktigt bra. Är han inte framme för skänkeln och galopperar genom kroppen så blir känsla också helt tom när man väl rider an ett hinder. Han skulle aldrig stanna men han kryper in i hinderna då han inte har styrka eller trycket i galoppen för att kunna gå av i tid/ lite stort. Verkligen helt tvärt emot Pelle som gärna blev stark och drog iväg så att man hela tiden fick lägga fokus på att få igenom halvhalterna, räta upp sig och ha honom så pass lydig så att man kunde vänta på hindret, annars gick han gärna av flera metrar för tidigt. Emil blir verkligen aldrig stark utan snarare tvärtom, han släpper kontakten helt och blir bara platt i galoppen så att man kommer inte framåt för fem öre, så här måste man hela tiden lägga fokus på att driva fram till en bra galopp och kontakt så att man har något att utgå ifrån när man kommer fram till hindret. 
 
Men som sagt, det går framåt både bokstavligen och i utvecklingen. Idag tar vi ett pass på utebanan igen och hoppas på att få till en bra känsla då också. Juste det, kan ju tillägga också att jag satt upp ute igår för första gången, för ett år sen gick det inte att sitta upp på honom alls utan att han fick sadeltvång och flög iväg. Och idag satt jag upp helt själv, ute i paddocken och han stod blixtstilla, han börjar bli lite vixen ändå, guld-stjärna till Emil (och Emelie som gör ett fantastiskt jobb med honom varje dag!)
Utvärdering av gårdagens pass
Första passet i dressyrsadeln och jag kan inte vara annat än nöjd med Emil. Det var visserligen något svårt att sitta ordentligt i sadeln till en början, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag inte suttit i en ddressyrsadeln sen våren 2016. Men när jag hade fått rättat till stigläderna och kunde sätta igång och rida så var Emil med på noterna direkt. Han var mycket mer framåt redan från början och bjöd på en fin känsla även om det ändå tog ett tag innan takten och kontakten var så pass bra så att jag kunde få en fin mjuk stadig känsla i handen och lite mer tryck från bakbenen.
 
Igår var det en hel del andra som red i ridhuset samtidigt som mig, någon hade lektion och en hel del trimmade själva precis om jag gjorde, och det märks nu att jag ändå har börjat vänja mig vid det. De första gångerna jag red Emil hade jag mer eller mindre fullt upp med att hålla mig undan för alla andra, då jag är så himla van vid att ha ett helt ridhus för mig själv (de få gångerna jag ridit i ridhus) hos min tränare. Nu har jag vant mig vid att dela ridhuset med alla andra och kan fokusera mer på min egen ridning och känslan med Emil, vilket underlättar otroligt mycket. Vi jobbade med en hel del övergångar mellan skritt och trav till en början för att hela tiden hålla honom fokuserad på mig. Det som har varit problemet innan är att han gärna blir lite seg, och inte tar hjälperna direkt, så genom att hela tiden ge honom nya uppgifter så blir det lätt att känna av om han faktiskt är med och lyssnar då ha överlag lätt lurar ryttaren genom att vara extremt mjuk. Men igår svarade han verkligen direkt för mina hjäper och tänka framåt själv så det var superkul. Jag upplevde också att han fick en bättre rörlighet i denna sadeln, kanske var det bara igår, eller så är det faktiskt så eftersom denna ligger mer rätt än vad hoppsadeln gjorde nu innan den skickades iväg på omstoppning. Får se hur det känns nu under kommande pass, för att kunna göra en mer rättvis bedömning på den punkten.
 
Bild från när vi joggade igång under ett pass för snart en månad sen.
 
Efter mycket övergångar och tempoväxlingar i trav så la jag in lite större volter för att lösgöra sidorna och verkligen lägga fokus på att rakrikta honom genom kroppen, med en svag ställning på volten. I vänstervarvet skjuter han gärna ut ytterbogen så där jobbar jag med att flytta in den med hjälp av ytterskänkeln och yttertyglen samtidigt som jag ställer honom runt innerskänklen. Han tycker ofta att det är lite jobbigt och tappar då gärna takten och framåtbjudningen så jag får hela tiden ta det lite stegvis, flytta in bogen lite, trava några steg på böjt spår, se till så att han är rakriktad och har bogen på plats och sen rida rakt fram lite mer framåt igen, innan jag börjar om igen. I högervarvet blir han istället gärna lite stum i munnen och "bitig" i innertyglen samt skjuter in rumpan så här försöker jag flytta trycket från innersidan ut på yttersidan med hjälp av innerskänkeln och leder med innertyglen för att få till en mjukar svagt ställd innersida, samtidigt som jag fångar upp honom på yttersidan med en stadig yttertygel och ytterskänkel. Fick till en riktigt fin känsla här igår där han jobbade avspänt i en stadig form med aktiva bakben, fin!
 
En fin men tyvärr suddig bild från samma pass, här var han också fin men det har hänt väldigt mycket i galoppen sen dess, den har verkligen fått en myckt bättre takt och rytm och den kan fortfarnde bli så mycket bättre.
 
Galoppen, och framför allt galoppfattningarna visar väldigt tydligt om han är framme för skänkeln eller inte på ett ärligt sett. Är han inte framme för skänklen så drar han iväg i slängtrav eller spänner sig genom hela kroppen, blir sur och går emot en när man ska fatta galopp. Igår var han ordentligt framme och fattade galopp fint på första försöket och därefter jobbade vi sen likadant med mycket tempoväxlingar i båda varven innan vi sen jobbade varierat på börjt och rakt spår likadant som i traven. Överlag var det mycket mer tryck i galoppen igår än vad det brukar vara och sprången blir då mycket rundare och både tempo och form blir lättare att reglera. När han har fått komma igång brukar jag be om lite mer bärighet efterhand för att utveckla kvaliteten i galoppen. Rider lite svag förvänd öppna längs långsidan några meter och rakriktar sen och rider mer framåt igen, varierat med at gå in på en volt och svänga ett par språng genom att flytta för ytterhjälperna och bara visa vägen med med innertyglen och behålla ställningen med innerskänkeln. Med Pelle tränade vi samling på detta sättet, mot arbetspiruetter, Emil har inte samma styrka ännu och orkar inte bära sig själv i samma samlingsgrad ännu men ett par spång orkar han och sen rakriktar jag honom lite mer igen och ber om lite mer fart framåt för att han hela tiden ska tycka att det är kul och vilja lite mer framåt. Han gjorde det riktigt bra igår och framförallt är jag så nöjd med honom för att han verkligen reagerade direkt på alla mina hjälper. På slutet kunde vi rida snett igenom helt rakriktade i en (för honom) samlad galopp och göra rena byten på hjälpen. Överlag är jag jättenöjd med honom och passet. Han är verkligen en riktigt trevlig häst att jobba med och han kommer kunna bli hur fin som helst, men det är väldigt mycket jobb kvar och mycket mer styrka behövs, men det går helt klart mot rätt håll, fina Emil!
 
Fin lilla Emil, kan ju tillägga att han nog har börjat gilla mig en hel del nu, igår stod han och tittade genom fönstret när vi kom med spetsade öron, och när jag kom in genom stalldörren vände han sig och gnäggade, hjärtat smälter ju lite <3
Ingen framgång utan motgång
Ibland blir det inte så bra som man hade tänkt sig och för mig blir besvikelsen alltid så himla stor. Jag har alltid en baktankte bakom allting jag gör och en plan över hur jag ska nå de resultat som jag önskar. Om jag inte skulle ha det så känner jag inte att det är lönt att göra något heller då jag redan från början vet att jag inte kommer gå in och ge allt som krävs för att det ska bli så bra som jag vill. Och det är väl just därför som besvikelsen också blir så himla stor när jag har lagt så mycket tid redan innan på något där jag sen känner att jag inte kunde leva upp till mina egen förväntningar. När jag är i det är jag bra på att hålla fokus och lugnet och ta ett steg i taget, men efteråt när jag utvärderar prestationen så blir "motgångarna" alltid tunga. Och de måste få brytas ner i tusentals bitar innan jag kan gå vidare, för att sen ladda upp och göra om, och göra rätt nästa gång.
 
Precis den känslan upplevde jag efter gårdagens pass med Emil. På träningen för två veckor sen kändes det verkligen som att bitarna föll på plats och efter det hade vi tre helt fantastiska pass förra veckan, helt själva, där allting verkligen bara gick framåt och blev bättre och bättre för varje gång. Och därför känns denna veckans två pass lite extra tunga då det känns som att vi har tagit flera steg bakåt i utvecklingen igen. Han är långt ifrån lätt och en del spärrar sitter i huvudet på honom efter skadorna, vilket han till viss del utnyttjar för att komma undan arbetet. Framåtbjudningen är det som blir mest lidande och därmed blir allt annat arbete så mycket jobbigare också. Igår var han bättre framme för skänkeln än i måndags redan från början vilket var så himla skönt. Men så fort jag började be om lite mer då tappar vi direkt en del av framåtbjudningen också och reaktionen när man lägger till skänkeln blir väldigt liten. Förra veckan kunde jag mer eller mindre bara tänka lite mer framåt också fick jag en tydlig reaktion direkt, igår var det snarare att jag kände hur han spände sig något så fort jag bad om lite mer tänk framåt. 
 
Bild från när vi joggade igång förra lördagen
 
Längs fyrkantsspåret eller i allmänhet på rakt spår går det ändå bra, där får jag en reaktion framåt, men så fort vi går in på böjt spår och jag börjar be om ställing inåt utan att han ska lägga sig på innerbogen, eller skjuta ut ytterbogen så blev han igår seg som klister. Försökte variera det hela med att rida lite med innåtställing på böjt spår en kort bit för att sen rakrikta och rida mer framåt igen vilket gick ganska bra i traven. Galoppen däremot var riktigt jobbig igår framförallt galoppfattningarna. Antingen blev han sur och seg eller så satte han av i slängtrav. Om han hade varit en unghäst som inte alls förstod vad jag menade så hade jag inte sett det som något större porblem men nu vet han exakt vad det är jag ber honom om, han försöker bara komma undan arbetet för att han tycker att det är jobbigt. Och jobbigt blev det för oss båda... Efter mycket halvhalter och tålamod så fick vi till några ordentliga galoppfattningar och kunde jobba lite i galoppen också med att bara hitta ett framåtläge och då är han superfin, men vägen dit var inte så himla kul just igår.
 
Och lite galopp från förra lördagen, här hade jag honom verkligen framför skänkeln med en vädligt mjuk kontakt till handen och ändå så himla stadig och fin i formen.
 
Självklart känns det ännu jobbigare med ett pass där jag inte känner att vi får till den känslan jag letar efter, efter att ha haft så himla fina pass under förra veckan. Samtidigt är det väl just detta som jag tycker är charmen med att hålla på med hästar, att de precis som vi har bättre och sämre dagar, att allting inte alltid blir perfekt och att man hela tiden får gå några steg framåt för att sen ta några steg bakåt innan det går framåt igen. Dessutom har jag ju trots allt inte ridit honom så himla mycket ännu och jag kan inte förvänta mig att allting ska flyta på lika enkelt som det gjorde med Pelle, även om jag nog gärna gör det omedvetet. Igår var jag väldigt besviken när vi gick tillbaka till stallet från ridhuset, trots att vi hade stunder under gårdagens pass också där jag verkligen hade honom mellan hand och skänkel och då är han otroligt mjuk och fin och skjuter på riktigt bra bakifrån. Idag är jag såklart glad över att vi fick till en bra känsla bitvis och att vi avslutade med en fin känsla, men jag är också så taggad på att få sitta upp igen nästa gång och jobba vidare för att på sikt hela tiden komma lite längre och utveckla oss båda framåt.