Josefin Nilsson

Börjar jag bli kär?
Jag trodde aldrig att det skulle hända. För ett år sen hade jag inte ens hittat utbildningen som jag flyttade hit för. Och här sitter jag nu, i Linköping, och känner hur jag älskar livet här mer och mer för varje gång jag kommer tillbaka. Att stiga in genom dörren till mitt boende och verkligen känna att "nu är jag hemma!", det hade jag aldrig kunnat föreställa mig när jag och mamma hämtade nycklarna i augusti. När jag då klev in i mitt rum funderade jag över vad jag hade gett mig in i, nu är det med ett sånt lugn jag kommer tillbaka hem hit.

(null)

(null)
 
Snön faller och har gjort sen jag kom hit, plugget sitter på väggarna inför tentorna och jag har pratat med mina grannar. Kylen och frysen är återigen fylld med mat och tillsammans med min fantastiska hästägare har vi nu satt mål för 2022. Om jag i mars/ april förra året hade vetat att jag skulle sitta här i min soffa nu och ha tårar som trycker på i ögonen av glädje och lycka, då hade jag aldrig tvekat en sekund på att det här skulle vara rätt val för mig. I augusti var jag livrädd för att jag hade tagit fel beslut och skulle bli tvungen att lämna hästarna bakom mig. Nu inser jag att jag aldrig kommer behöva välja det ena framför det andra, att jag kan göra det jag älskar mest och samtidigt utbilda mig inom ett område som intresserar mig.
 
(null)

Helt ärligt är det inte bara snön som faller i Linköping, jag faller också, faller på plats i mig själv. Det har varit så nyttigt att behöva stå på mina egna ben och gå utanför min comefort zone och jag vet att det än så länge bara är början på den resan. När jag bestämde mig för att flytta hit tänkte jag att jag kanske skulle kunna bli kär här, i en kille. Och jag tror att jag börjar bli kär nu, fast inte i någon kille, utan kär i Linköping och livet, kär i mitt liv!

(null)