Josefin Nilsson

Ingen framgång utan motgång
Ibland blir det inte så bra som man hade tänkt sig och för mig blir besvikelsen alltid så himla stor. Jag har alltid en baktankte bakom allting jag gör och en plan över hur jag ska nå de resultat som jag önskar. Om jag inte skulle ha det så känner jag inte att det är lönt att göra något heller då jag redan från början vet att jag inte kommer gå in och ge allt som krävs för att det ska bli så bra som jag vill. Och det är väl just därför som besvikelsen också blir så himla stor när jag har lagt så mycket tid redan innan på något där jag sen känner att jag inte kunde leva upp till mina egen förväntningar. När jag är i det är jag bra på att hålla fokus och lugnet och ta ett steg i taget, men efteråt när jag utvärderar prestationen så blir "motgångarna" alltid tunga. Och de måste få brytas ner i tusentals bitar innan jag kan gå vidare, för att sen ladda upp och göra om, och göra rätt nästa gång.
 
Precis den känslan upplevde jag efter gårdagens pass med Emil. På träningen för två veckor sen kändes det verkligen som att bitarna föll på plats och efter det hade vi tre helt fantastiska pass förra veckan, helt själva, där allting verkligen bara gick framåt och blev bättre och bättre för varje gång. Och därför känns denna veckans två pass lite extra tunga då det känns som att vi har tagit flera steg bakåt i utvecklingen igen. Han är långt ifrån lätt och en del spärrar sitter i huvudet på honom efter skadorna, vilket han till viss del utnyttjar för att komma undan arbetet. Framåtbjudningen är det som blir mest lidande och därmed blir allt annat arbete så mycket jobbigare också. Igår var han bättre framme för skänkeln än i måndags redan från början vilket var så himla skönt. Men så fort jag började be om lite mer då tappar vi direkt en del av framåtbjudningen också och reaktionen när man lägger till skänkeln blir väldigt liten. Förra veckan kunde jag mer eller mindre bara tänka lite mer framåt också fick jag en tydlig reaktion direkt, igår var det snarare att jag kände hur han spände sig något så fort jag bad om lite mer tänk framåt. 
 
Bild från när vi joggade igång förra lördagen
 
Längs fyrkantsspåret eller i allmänhet på rakt spår går det ändå bra, där får jag en reaktion framåt, men så fort vi går in på böjt spår och jag börjar be om ställing inåt utan att han ska lägga sig på innerbogen, eller skjuta ut ytterbogen så blev han igår seg som klister. Försökte variera det hela med att rida lite med innåtställing på böjt spår en kort bit för att sen rakrikta och rida mer framåt igen vilket gick ganska bra i traven. Galoppen däremot var riktigt jobbig igår framförallt galoppfattningarna. Antingen blev han sur och seg eller så satte han av i slängtrav. Om han hade varit en unghäst som inte alls förstod vad jag menade så hade jag inte sett det som något större porblem men nu vet han exakt vad det är jag ber honom om, han försöker bara komma undan arbetet för att han tycker att det är jobbigt. Och jobbigt blev det för oss båda... Efter mycket halvhalter och tålamod så fick vi till några ordentliga galoppfattningar och kunde jobba lite i galoppen också med att bara hitta ett framåtläge och då är han superfin, men vägen dit var inte så himla kul just igår.
 
Och lite galopp från förra lördagen, här hade jag honom verkligen framför skänkeln med en vädligt mjuk kontakt till handen och ändå så himla stadig och fin i formen.
 
Självklart känns det ännu jobbigare med ett pass där jag inte känner att vi får till den känslan jag letar efter, efter att ha haft så himla fina pass under förra veckan. Samtidigt är det väl just detta som jag tycker är charmen med att hålla på med hästar, att de precis som vi har bättre och sämre dagar, att allting inte alltid blir perfekt och att man hela tiden får gå några steg framåt för att sen ta några steg bakåt innan det går framåt igen. Dessutom har jag ju trots allt inte ridit honom så himla mycket ännu och jag kan inte förvänta mig att allting ska flyta på lika enkelt som det gjorde med Pelle, även om jag nog gärna gör det omedvetet. Igår var jag väldigt besviken när vi gick tillbaka till stallet från ridhuset, trots att vi hade stunder under gårdagens pass också där jag verkligen hade honom mellan hand och skänkel och då är han otroligt mjuk och fin och skjuter på riktigt bra bakifrån. Idag är jag såklart glad över att vi fick till en bra känsla bitvis och att vi avslutade med en fin känsla, men jag är också så taggad på att få sitta upp igen nästa gång och jobba vidare för att på sikt hela tiden komma lite längre och utveckla oss båda framåt. 
Julia Svensson

Åh så find bild!!

Svar: Tack så mycket! :)
Josefin Nilsson

Matilda Berlin

Men åhhh vilka fina bilder! Självklart har dom bra och dåliga dagar, precis så som vi har =) Kram finaste <33

Svar: Tack så mycket! Ja så är det verkligen, alla har vi bra och dåliga dagar :) Kram <3
Josefin Nilsson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress