Josefin Nilsson

Ponnyn som fick mig att fortsätta #TB
För ett tag sedan berättade jag om en b-ponny som har betytt väldigt mycket för min utveckling. Men det finns faktiskt en ponny till, förutom Pelle, som jag har haft och som har lärt mig väldigt mycket på kort tid. Om Tracco var den busiga ponnyn som verkligen tränade upp min balans, tålamod och lugn, så var denna ponnyn den som på riktigt lärde mig att stå på mina egna ben och våga köra mitt egna race även om ingen annan trodde på det jag gjorde. Sunset Joy kom verkligen in i mitt liv precis när det behövdes som mest då jag lämnade över Pelle till sina dåvarande ägare efter att ha haft honom i 2 år. Hon var gammal och rutinerad och egentligen antagligen det närmasta en läromästare jag någonsin har haft. Men precis som de andra ponnyerna som jag har haft så var hon full av egna idéer så det som hade kunnat bli en riktigt framgångs-saga blev aldrig riktigt så bra som jag hade önskat.
 
 
Sommaren 2012 blev jag i alla fall tvungen att lämna över Pelle till Saga och jag var helt förkrossad inombords. Några veckor senare blev jag erbjuden att rida och tävla Joy, som ägdes av några "släktingar". Ett 20-årigt sto som tidigare i livet hade gått SM i hoppning men under de senare åren bara ridits lite för skojs skull. En ganska het dam med mycket åsikter om det mesta. Till en början trodde både jag och pappa att det skulle gå att lösa lätt genom att träna på ett annat sett och göra oss till ett team, men med tiden fick vi inse att hon var oslagbar de dagarna hon gick in och gav sitt allt, medan ingenting gick när hon hade bestämt sig för att bara gå emot i allting. Trots det skulle jag nog säga att hon är den lätt snällaste ponnyn jag haft. Det gick att leda henne över allt utan grimskaft, ha henne lös i stallgången, och jag red ut i alla gångarter och hoppade i bara grimma och ett grimskaft.
 
 
 
Vi hade en resultatmässig topp i början av 2013 då hon verkligen gav sitt allt och hade lika mycket vilja som kapacitet. Då var vi fel fria och placerade i alla klasser vi startade, och tränade banor på 1,20-1,30m utan några problem alls. Tyvärr nådde vi aldrig den nivån på tävling då hon ena dagen kunde ge allt till mig oavsett om vi kom perfekt eller lite för långt ifrån, medan nästa dag kunde hon tvärvägra att gå över en bom på marken. Med andra ord var det omöjligt att hålla en jämn nivå på tävlingsbanan. Trots det ser jag tillbaka på vårt år som något väldigt roligt och lärorikt, där jag lärde mig att foksera på mig själv och låta alla andra tycka och tänka vad det ville utan att det påverkade mig det minsta. Samtidigt fick jag för första gången någonsin stå helt och hållet på mina egna ben och lägga upp all träning och tävlings planering själv utan att någon annan skulle tycka till, vilket har gjort att jag efter detta aldrig har varit rädd för att prova nya saker eller misslyckas, utan det blev en del av processen i att utvecklas som både ryttare och människa.
 
 
Dessutom skulle jag verkligen räkna Joy som ponny som fick mig att fortsätta med ridsporten när jag stod i valet att sluta eller fortsätta efter Pelle, och det är jag extremt tacksam över. För även om åren efter Joy inte har varit enkla så är jag glad över den resan jag har gjort, och det har jag henne att tacka för!
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress