Josefin Nilsson

En riktig utvecklingsresa
Titta vad jag hittade på datan idag när jag kollade igenom youtube-klipp från min kanal. Som jag har letat efter just denna videon vid flera tillfällen!! När jag klippte ihop den för lite drygt tre år sen så var det till en kurs i skolan, idrottsfördjupning- ridsport, där vi i slutet av året skulle visa utvecklingen för de andra i kursen och sen skriva en lång rapport på hur vi hade utvecklats samt utvärdera våra mål. Vilket vi sen blev betygsatta utifrån. Jag tänkte då aldrig visa de här klippen någonstans utanför just det klassrummet, eftersom jag skämdes så över mig och Pelle i de första tre klippen, nu i efterhand har jag letat allt vad jag har kunnat för att hitta det igen just för att jag med distans till det hela är riktigt stolt över den resan vi gjorde.
 
Från första till sista klippet är det lite drygt 8 månader och vi började verkligen från början. Pelle hade precis blivit friskförklarad efter sin första skada och jag hade tagit beslutet att byta hoppningen mot dressyr, för att bygga upp en stadig grund (då var tanken fortfarande att vi skulle tillbaka till hoppbanan igen i framtiden). Så jag gjorde som alltid, satte höga mål och sen jobbade vi på målinriktat för att komma så långt som möjligt. Enda skillnaden från när jag tidigare hade satt mål var att jag inte hade en blekaste aning om vad som skulle krävas av oss för att nå specifika resultat i dressyren, eftersom jag inte hade tränat eller tävlat dressyr innan förutom några enstaka klubbtävlingar som jag mer eller mindre blivit tvingad till. 
 
Kolla på filmen så ser ni nog vad jag menar...
 
 
 
Min tränare, Hege Rosland, ska verkligen ha världens eloge för att vi lyckades ta oss så långt som vi gjorde på så pass kort tid, men mest av allt för att hon lyckades få mig till att börja älska dressyrarbetet som jag alltid annars hade gjort som ett "ont måste". För att inte ens tala om att vi tillsammans lyckades få Pelle till att bli mjukare och mer ridbar på kortare tid än vad jag hade trott var möjligt. Det var verkligen en resa jag sent kommer glömma som verkligen har satt sina spår i mig som människa, och det är jag så tacksam över. Som sagt skäms jag inte det minsta över oss längre, däremot är jag imponerad över mig själv och hur himla modig jag var som trots enbart katastrof tävlingar hela tiden fortsätte att tro på oss och hela tiden kämpade vidare. Vi uppnådde aldrig de satte målen under den här tidsperioden men vi lärde oss så mycket och hade så kul. Dessutom är det lite en vinst i sig själv att vi lyckades få till en så mycket bättre lösgjordhet och känsla på tävlingsbanan som det är mellan de två tävlingsklippen (med ganska exakt 5 månaders träning emellan).
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress