Josefin Nilsson

Det som ger livet mer liv

Om det är något jag har insett nu de senaste 3 månaderna, sen vi sålde Pelle, så är det hur otroligt mycket jag älskar de här djuren. När jag fick hem Pelle för snart 7,5 år sen så var jag verkligen bara en liten tjej som älskade hästarna över allt annat i världen, samtidigt som jag drömde om att få träna och tävla. Kärleken till hästarna, och framför allt Pelle, har såklart funnits kvar under alla de här åren, men kraven på prestationer har också växt fram och efter hand blivit större och större. När Pelle skadade sig första gången i början av september 2013 så gick jag sönder inombords, dels för att min bästa vän var skadad och vi inte hade en aning om hur det skulle gå, men nästan lika mycket gick jag sönder för att hela tävlings- och träningssäsongen fick ett slut innan den ens hade börjat.

 

Jag har alltid varit ödmjuk och tacksam till hästarna men efter den där första skadan fick tävlingarna och träningarna verkligen en helt annan betydelse, och kravet på prestation blev mindre. Lagom tills när vi hade börjat komma tillbaka och jag äntligen kände att vi kunde börja prestera igen så kom nästa skada. Skillnaden denna gången var att den missade säsongen framöver inte betydde något alls, det enda som hade någon betydelse var att göra allt i min makt för att min älskade ponny skulle få ett värdigt liv, och förhoppningsvis kunna bli frisk. Att vi 10 månader senare var påväg tillbaka med en friskförklarad ponny har jag bara kärleken till just hästarna (och Pelle) att tacka, för jag hade aldrig lagt all den tiden på det om det inte hade varit för att Pelle var det enda som betydde något för mig. Så när det blev dags att säga hejdå till honom och låta honom komma vidare till en ny ryttare då gick mitt hjärta i tusentals bitar. Pelle kommer alltid att vara speciell och ha sin egna plats i mitt hjärta, som ingen annan kan ta, men jag tror inte att jag då hade förstått vilken viktig del i mitt liv som hästarna faktiskt har.

 

 

För under de senaste 3 månaderna har jag sakta men säkert fått inse att jag inte kan se mitt liv utan hästar. Allting som har med hästar att göra tar så otroligt mycket tid, men trots det ser jag i stort sett aldrig det som något som faktiskt ”tar tid” av mig, utan snarare som något som ger mig så himla mycket tillbaka. Hästarna ger mig så mycket energi och trots att jag många gånger har känt mig besviken (över någon prestation) så känner jag i stort sett alltid att jag har mer energi när jag lämnar stallet än vad jag hade när jag kom dit. Det finns inget annat, som jag har hittat, som fyller mitt liv med lika mycket lycka och glädje som just hästarna gör. Och det får jag av just kärleken till de här djuren, hästarna, som fyller mitt liv med liv.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress