Josefin Nilsson

Jag måste leva, Utan dig....
Jag har minst sagt varit lite frånvarande här den sista tiden, men det har sin förklaring denna gången. När ni läser detta sitter jag och pappa i bilen, med Pelle i transporten bakom oss, på väg norrut. Jag hade önskat att jag kunde skria att anledning för denna resan var någon rolig tävling men så är inte fallet, tyvärr. Vi ska tillbringa i stort sett hela dagen i bilen med att åka från Skåne och sen hem igen. Men när vi åker hem igen så har vi inte Pelle med oss längre, och bara tanken på det gör att mitt hjärta går sönder och tårarna börjar rinna. I Västergötland ska vi lämna mitt hjärta och just nu har jag ingen aning om vad som kommer finnas kvar av mig när vi är på väg hem igen. För jag minns inte hur mitt liv såg ut innan Pelle traskade in i det och framför allt minns jag inte hur livet var innan jag fyllde varje ledig sekund av det i stallet. Och efter denna resan har jag inget annat val än att ta reda på det...
 
Såklart är jag jätteglad över att vi har hittat en familj som det känns så bra med, och framför allt en familj som Pelle har valt. För det har varit det viktigaste för oss hela tiden sen vi la ut honom på annons, att han skulle få ett bra hem hos en familj som kommer älska honom, och en familj som han kommer att älska. Pelle är verkligen en på miljonen (om ens det) och hans personlighet lyser igenom allt, så även om det är väldigt tugnt, så blev det tydligt att han gillade den här familjen när de förra veckan var och provade honom. Vi tror verkligen på den här familjen och att det här kommer att bli rätt. Men samtidigt, som jag har skrivit innan, kommer det här aldrig att kännas helt rätt för mig och jag kommer defenitivt aldrig att bli redo för att lämna över grimskaftet med min bästa vän till någon annan. 
 
Hela veckan har jag undermedvetet stängt ute alla känslor som har med denna försäljningen att göra. För även om tankarna har snurrat runder dygnet runt så känns det så overkligt att jag imorgon inte kommer cykla till stallet, och min ponny kommer inte stå där i sin box, för han är inte min längre. Att skjuta undan känslorna är inte längre möjligt, för verkligheten i det hela kommer närmare för varje minut som passerar, och hur lite jag än vill inse det så är det såhär som det är nu. 
 
 
 
Jag vet inte när jag jag är redo att checka in här nästa gång, för ingenting kommer vara som det brukar framöver, men förr eller senare kommer jag komma tillbaka och då hoppas jag att jag har något roligare att berätta, något som inte krossar mig helt totalt på alla plan. Men fram tills dess får ni ha det bra, kram!
Lisa

Sänder en massa styrketankar. <3

Svar: Tack så mycket <3
Josefin Nilsson

Erika

Jag är jätteglad för din skull, för att det känns rätt med Pelle och hans nya familj. <3 Samtidigt är det ju suuupertråkigt att han inte är din längre. Men du klarar detta, kramar <3

Svar: Tack så mycket! Det känns super med familjen och Pelle har det hur bra som helst, men jag är helt slut, krossad och vet inte var jag ska ta vägen,,, kram <3
Josefin Nilsson

Madde

Jag beklagar att du måste lämna honom. Håll dig stark :( <3

Svar: Tack! Hade önskat att jag kunde skriva att jag håller mig stråk men det är sjukt jobbigt just nu <3
Josefin Nilsson

Jennie

åh va trist :/ ska snart lämna tillbaka min foderhäst och det svider bara av att tänka på det :( dessa djur är så underbara men när stunder som dessa kommer vill man bara lägga sig under täcket :/

Svar: Ja verkligen, det är så sjukt jobbigt! Försök verkligen njuta så mycket som möjligt av tiden med din foderhäst, kram <3
Josefin Nilsson

Ebba Carlström

Styrkekramar, vet precis hur jobbigt de är! <3

Svar: Tack! Ja det gör verkligen riktigt ont av saknad <3
Josefin Nilsson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress