Josefin Nilsson

I will give you all of my heart
Som ni antagligen förstår så är det extremt mycket tankar som har snurrat och fortfarande snurrar på i mitt huvud dygnet runt. Och så har det varit de senaste tre veckorna, sen allting med försäljningen av Pelle tog fart på riktigt. Jag har nog inte gått in på hur illamående jag var under de dagarna den veckan när vi hade dessa provridningar, och då kan jag tillägga att vi tidigare under året har haft fyra familjer som har provat honom innan. Men plötslugt blev allting så verkligt och hur mycket jag än skjöt undan tanken, på att han snart inte skulle vara min längre, så gjorde det ont redan då. 
 
Inlägget jag skrev om att lämna Pelle kommer verkligen rakt från hjärtat och tårarna gick inte att stoppa när jag skrev det. Fortfarande nu, två veckor senare, så börjar tårarna rinna bara när jag läser orden jag själv skrev. Men det är inte det som detta inlägget ska handla om, utan det ska handla om ett inlägg en utav mina kompisar skrev om Pelle, hur han har lämnat spår hos oss alla och hur mitt inlägg skapade känslor. Mitt inlägg kan ni läsa HÄR. När jag dagen efter vi hade lämnat Pelle läste inlägget min kompis hade skrivit kom tårarna som ett brev på posten och gick inte att stoppa sen, jag kommer ta lite delar från hennes inlägg och lägga in här, samt dela med mig av mina tankar kring det hela. Hela hennes inlägg kan ni läsa HÄR.
 
"...Hon skrev om en ponny som kom till oss 2010 samma år som min första b-ponny tyvärr fick tas bort. 
Ponnyn som kom till oss det året var en omusklad omöjlig ponny enligt alla. En ponny som inte gick att rida, han var farlig. Han var ingen skönhet att titta på men det fanns inget dumt i denna ponny..."
 
 Känner ni igen oss, riktigt små 2010
 
Och just så var det. Planen från början var att jag skulle få ha en ponny i stallet och då min familj inte ville köpa en ponny så skulle vi hyra en istället. Jag provade lite olika men de ponnysarna som jag ville ha blev det av olika anledningar inte att vi kunde hyra. Så av en ren tillfällighet fick min kompis familj tips om Pelle och vi åkte och provade honom. Jag kan inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet för han var inte direkt i någon vidare form. Men han var en ponny och jag ville ha en ponny, så efter lite funderande hämtade vi honom redan samma eftermiddag. Vi visste redan från början att han räknades som ett riktigt "problembarn" och var "farlig", jag skulle nog mer beskriva honom som osäker, förvirrad och oälskad med vilja åt alla håll och kanter. Han gick att rida men kunde plötsligt stå på bakbenen, backa hur långt som helst och börja sparka efter allt och alla, och det spelade ingen roll om man red tillsammans med någon annan eller inte, helt plötsligt låste sig allt för honom och då kunde man inte göra något annat än att hålla lugnet och försöktigt försöka ta sig ur den onda cirkeln. Dum var han aldrig men han hade inget förtroende för någon eller något.
 
"....jag tyckte om honom väldigt mycket men vi klickade inte. Så han lades ut på Hästnet. 
Men han hann aldrig provridas av någon vilket jag tackar gudarna för. Min vän köpte honom..."
 
 
 
 
Det var aldrig enkelt. Jag var ung och såhär i efterhand alldeles för orutinerad för Pelle. Jag ville hoppa, Pelle hade aldrig startat hoppning. Och för det första hade han inte ens muskler till att fatta galopp eller sen lyckas galopera ett varv på en 20 meters volt. Lägg sen till att han var osäker, stegrade, backade och var allmänt ostabil i psyket. Så när jag säger att det var en ren berg- och dalbanan så menar jag det verkligen. Jag kan inte räkna alla dagar jag har kommit hem helt förtvivlad över att ingenting fungerade, att vi bara hade kommit utanför stallet och sen stått och trampat där i en timme utan några större framsteg. Det var tugnt att få ta bakslag efter bakslag, jag var trots allt bara 13 år och hade önskat mig en ponny som jag skulle kunna komma ut och lära mig på, en hopp-ponny att tävla med, och istället hade jag min mycket speciella ponny som folk tyckte var helt knäpp och rent ut sagt farlig. Men efter två år, och mycket framgångar där vi hade överraskat alla i vår omgivning, tog min kompis över Pelle och tävlade med fina resultat ca 6 månader innan de valde att sälja och vi köpte honom. Det var antagligen den lyckligaste dagen i mitt liv än så länge.
 
...Hon har aldrig gett upp på denna ponny och har kämpat för honom sen den dagen han kom in i våra liv...
 
 
 
 
Det finns egentligen inte så mycket att säga om just denna meningen mer än att den är så sann som det bara kan bli. Jag har gjort allt vad jag har kunnat för Pelle från dag ett. Vi har gått igenom så extremt mycket tillsammans och utvecklats med varandra. Hela min tonårstid har jag spenderat med Pelle, varje ledig sekund och jag kommer aldrig någonsin ångra någonting av den tiden. Vi har börjat på botten och jobbat oss uppåt, från problem-ponny till en ponny som gick fram överallt och gav mig sitt allt tillbaka. Han har rusat rak över mig när vi skulle tillhagen, precis som jag kunde släppa honom på banan och ha honom galopperande runt och efter mig. Vi gick från att aldrig ha startat en enda hoppklass till att tävla 1m med placeringar och träna banor på 1,20m. Från att inte kunna galoppera ett enda varv på en volt till att tävla LA-dressyr med kval mot nationella klasser. Han har alltid gett sitt allt till mig och valde att lita på mig efter att ha blivit så missförstådd av så många människor och jag har gett allting jag har kunnat tillbaka till honom. Vår resa har varit extremt krokig med mycket hinder på vägen men jag skulle aldrig ge upp på honom, för jag vet att han aldrig hade gett upp sitt hopp om mig. Pelle är verkligen inte en häst i mängden och kommer aldrig att bli, antingen gilalr du honom som han är, och han ger dig sitt förtroende och gör sen allting för dig. Eller så ser du honom som omöjlig och knäpp och kommer aldrig någonsin komma någonstans alls med honom. Jag kommer aldrig kunnat tacka honom nog för de 7 åren vi fick tillsammans och ingen annan häst kommer någonsin kunna ta hans plats. Han är en på miljonen (om ens det) och nu ser jag fram emot att följa honom och hans nya ryttare (och familj) på deras resa för han har så mycket kvar att ge.
 
 
 
 
Michelle Petersson

Så fint skrivet! och jag hoppas verkligen han får det bra hos sin nya ägare <3 <3 Kram!

Svar: Tack så mycket! Det är jag helt övertygad om att han får <3 Kram
Josefin Nilsson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress