Josefin Nilsson

Den enda vinsten som betyder något!
Det är så himla lätt att bara låta livet rusa förbi helt utan att reflektera över vad man gör eller vad man egentligen har. Ju bättre det går ju mer vill man ha och då är det så lätt att fastna i tankarna runt målen och tappa den där glädjen till det man gör som faktiskt låg som grunden då man startade. Jag kan helt ärligt säga att jag var mitt uppe i mina mål om DM i hoppning och långsiktigt ett SM i fälttävlan 2013 innan allting vändes upp och ner. Att Pelle skulle skada sig fanns inte med i min vildaste fantasi, ingenting kunde ju stoppa oss, eller det var i alla fall vad jag trodde. Så när jag kom till stallet den där eftermiddagen och möttes av ett ben som var tjockt som en lyktstople kände jag mig minst lika frustrerad och ledsen över själva skadan som att hela min tävlingsplanering förstördes på obestämd framtid. 
 
 
 
Att den där skadan skulle innebära en himla massa mer skador åt alla håll och kanter, problem med en kurs i skolan och ett gren-byte, hade jag då ingen aning om. Dom där 13 månaderna minns jag bara som en enda röra där allting var kaos och jag i allmänhet mådde extremt dåligt och kände mig vilsen i livet. Jag gick ständigt och oroade mig över att det inte skulle bli bra igen och den oron fanns sen med mig flera månader efter att Pelle blev friskförklarad också. 10 månader senare, lagom tills när jag hade börjat slappna av lite igen och satt nya mål, då hämtade jag in en skadad ponny igen från hagen... Jag visste direkt att det var samma slags skada fast på det andra benet så när veterinärerna konstaterade det kände jag mig bara tom till skillnad från första gången. 
 
Efter en närmare undersökning på kliniken fick vi beskedet att vi "borde överväga att ta bort Pelle då oddsen att han skulle hålla som ridhäst inte är stora" Helt förkrossade åkte vi hem igen med en pigg men skadad ponny i transporten. Och någonstans när mellan alla forsande tårar och besvikelsen över att det som inte fick hända hade hänt igen, bestämde jag mig för att ge allt för Pelle eftersom han alltid har gjort allting för mig. Jag visste att det kunde brista vilken dag som helst, skadan kanske inte läkte och Pelle kunde bli deprimerad och tappa livsglädjen av att stå i en liten boxhage i ett år till, och då skulle vi inte ha något annat val än att ta bort honom. Men jag ville ge honom en till chans till ett värdigt liv för att veta att vi verkligen hade gjort allt för ponnyn som hade gjort allt för mig.
 
Jag ljuger om jag inte säger att det var extremt påfrestande månader mentalt för min del men jag tillät aldrig mig själv att verkligen fundera över hur jobbigt det kändes för min del, utan allt mitt fokus la jag på att Pelle skulle må bra. Det innebar tidiga mornar då jag var i stallet under hösten och vintern och gick med Pelle flera timmar innan solen hade börjat gå upp. Jag cyklade till Pelle i ett par decimeter snö innan jag började skolan 06:45 i Flyinge och jag åkte en timmes buss extra mellan lektionerna bara för att gå 20 minuters promenad med honom. Och trots att det var jobbigt och att exakt alla tyckte att jag var helt galen så kan jag inte säga att jag ångrar en enda sekund av den där tiden och det hade jag aldrig gjort oavsett hur det hade slutat.
 
 
 
Detta är resan vi har gjort nu efter andra skadan rent tränings-/ tävlingsmässigt, det är långt kvar men mest av allt njuter jag bara av tiden med min kämpe!
 
När Pelle för lite mer än ett år sen blev friskförklarad var det en så enormt stor lättnad. Att han dessutom är finare och bättre nu än någonsin är bara en bonus. För att inte ens prata om tävlandet, det spelar egentligen inte så himla stor roll hur det går på de där tävlingarna, för bara att vi har kommit tillbaka, mot alla odds, är den enda vinsten som betyder något! Självklart har jag fortfarande mål, men målen är inte allt. Jag försöker njuta av exakt varje dag med min bästa vän för jag vet hur otroligt snabbt det kan vända, och då vill jag inte ha slösat en massa tid på att vara besviken över en prestation som i slutendan inte har någon större betydelse. När jag lämnar ponnytiden bakom mig kommer jag inte ha startat något DM eller SM men jag har lärt mig så mycket annat om livet på vägen och det har jag världens bästa ponny att tacka för!
Vanessa Andersson

Jag är precis som du där. Gav allt för min ponny som gett mig allt tillbaka. Har fått Bella "utdömd" av vetrinär 2 gånger. Idag är som vilken annan häst som helst och dansar igenom besiktningen. Det är så sorgligt att se hur snabba folk är på att bara ta ut värdet på hästen istället för att se dens liv. Jag fattar om det bästa vore för hästen att stå i sjukbox/hage livet ut. Men en skada som det finns en chans till att den blir bra tycker jag man väntar ut. Så har i alla fall jag gjort och min ponny är världens gladaste än idag, men också vid liv som hon förmodligen inte hade var om hon kommit till någon annan.

Svar: Ja jag håller helt med mig, precis så jag också tänkte. Dock har jag träffat så många andra både under tiden och efteråt som bara virrar på huvudet och tycker att det är helt galet och minst lika många har sagt att han aldrig skulle fått samma chans hos någon annan. Men som sagt jag tror aldrig att man kan ångra att man gav sin häst en sista chans 😊
Josefin Nilsson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress