Josefin Nilsson

Den enda vinsten som betyder något!
Det är så himla lätt att bara låta livet rusa förbi helt utan att reflektera över vad man gör eller vad man egentligen har. Ju bättre det går ju mer vill man ha och då är det så lätt att fastna i tankarna runt målen och tappa den där glädjen till det man gör som faktiskt låg som grunden då man startade. Jag kan helt ärligt säga att jag var mitt uppe i mina mål om DM i hoppning och långsiktigt ett SM i fälttävlan 2013 innan allting vändes upp och ner. Att Pelle skulle skada sig fanns inte med i min vildaste fantasi, ingenting kunde ju stoppa oss, eller det var i alla fall vad jag trodde. Så när jag kom till stallet den där eftermiddagen och möttes av ett ben som var tjockt som en lyktstople kände jag mig minst lika frustrerad och ledsen över själva skadan som att hela min tävlingsplanering förstördes på obestämd framtid. 
 
 
 
Att den där skadan skulle innebära en himla massa mer skador åt alla håll och kanter, problem med en kurs i skolan och ett gren-byte, hade jag då ingen aning om. Dom där 13 månaderna minns jag bara som en enda röra där allting var kaos och jag i allmänhet mådde extremt dåligt och kände mig vilsen i livet. Jag gick ständigt och oroade mig över att det inte skulle bli bra igen och den oron fanns sen med mig flera månader efter att Pelle blev friskförklarad också. 10 månader senare, lagom tills när jag hade börjat slappna av lite igen och satt nya mål, då hämtade jag in en skadad ponny igen från hagen... Jag visste direkt att det var samma slags skada fast på det andra benet så när veterinärerna konstaterade det kände jag mig bara tom till skillnad från första gången. 
 
Efter en närmare undersökning på kliniken fick vi beskedet att vi "borde överväga att ta bort Pelle då oddsen att han skulle hålla som ridhäst inte är stora" Helt förkrossade åkte vi hem igen med en pigg men skadad ponny i transporten. Och någonstans när mellan alla forsande tårar och besvikelsen över att det som inte fick hända hade hänt igen, bestämde jag mig för att ge allt för Pelle eftersom han alltid har gjort allting för mig. Jag visste att det kunde brista vilken dag som helst, skadan kanske inte läkte och Pelle kunde bli deprimerad och tappa livsglädjen av att stå i en liten boxhage i ett år till, och då skulle vi inte ha något annat val än att ta bort honom. Men jag ville ge honom en till chans till ett värdigt liv för att veta att vi verkligen hade gjort allt för ponnyn som hade gjort allt för mig.
 
Jag ljuger om jag inte säger att det var extremt påfrestande månader mentalt för min del men jag tillät aldrig mig själv att verkligen fundera över hur jobbigt det kändes för min del, utan allt mitt fokus la jag på att Pelle skulle må bra. Det innebar tidiga mornar då jag var i stallet under hösten och vintern och gick med Pelle flera timmar innan solen hade börjat gå upp. Jag cyklade till Pelle i ett par decimeter snö innan jag började skolan 06:45 i Flyinge och jag åkte en timmes buss extra mellan lektionerna bara för att gå 20 minuters promenad med honom. Och trots att det var jobbigt och att exakt alla tyckte att jag var helt galen så kan jag inte säga att jag ångrar en enda sekund av den där tiden och det hade jag aldrig gjort oavsett hur det hade slutat.
 
 
 
Detta är resan vi har gjort nu efter andra skadan rent tränings-/ tävlingsmässigt, det är långt kvar men mest av allt njuter jag bara av tiden med min kämpe!
 
När Pelle för lite mer än ett år sen blev friskförklarad var det en så enormt stor lättnad. Att han dessutom är finare och bättre nu än någonsin är bara en bonus. För att inte ens prata om tävlandet, det spelar egentligen inte så himla stor roll hur det går på de där tävlingarna, för bara att vi har kommit tillbaka, mot alla odds, är den enda vinsten som betyder något! Självklart har jag fortfarande mål, men målen är inte allt. Jag försöker njuta av exakt varje dag med min bästa vän för jag vet hur otroligt snabbt det kan vända, och då vill jag inte ha slösat en massa tid på att vara besviken över en prestation som i slutendan inte har någon större betydelse. När jag lämnar ponnytiden bakom mig kommer jag inte ha startat något DM eller SM men jag har lärt mig så mycket annat om livet på vägen och det har jag världens bästa ponny att tacka för!
Summer time 2017
Nu när sommaren är här vill jag verkligen få ut så mycket som möjligt av den och till skillnad från förra sommaren vet jag i stora drag vad jag kommer att göra under de här 10 veckorna (som räknas som sommarlov om man går i skolan). Förra sommaren började jag med att vara totalt vilse efter att ha tagit studenten och sen blev det mycket känslor i kaos innan jag kom in i en bra vardag som sen fortsätte hela hösten. Denna sommaren har jag tre veckors resor inplanerade och utöver det 5 (6?) veckors sommarjobb på samma ställe som förra året.
 
Som jag har skrivit tidigare så ska jag tillsammans med familjen åka till USA i 2 veckor under sommaren, vilket ni kan läsa mer om här. Utöver det åker jag till Portugal med Thea precis innan hon börjar plugga i höst, så mitten/slutet av augusti. Sen ska jag då jobba och min plan är sen att hinna med så mycket andra roliga saker som det bara är möjligt.
 
Bild från Kanarieörarna i höstas/ vintras
 
Falsterbo Horse Show är ett måste, jag har varit där varje sommar i 10 eller 11 år nu och att missa det denna sommaren är inget jag planerar direkt. Dock kommer jag missa två av mina absoluta favoritdagar och klasser i där iår då jag jobbar hela veckan. Så Huntingen på onsdagen och Nationshoppningen på fredagen kan jag inte se. Däremot är min plan att åka dit någon av helgerna, eller båda kanske. Falsterbo är dessutom perfekt för att träffa många av mina kompisar, både inom sporten och från min gymnasieklass, så om allting går som planerat åker jag dit med några av mina bästa kompisar, längtar!
 
 
 
Och överlag tänker jag lägga tid på att prioritera mina kompisar denna sommaren. Jag kommer visserligen inte att ha supermycket tid men jag vet också att jag är ganska bra på att planera in supermycket saker på en dag och faktiskt få det till att fungera och det ska det göra. Och såklart ska jag och Pelle njuta av varje sekund, träna och bara ha allmänt kul, kanske det blir sista sommaren tillsammans och då ska vi verkligen ha gjort det bästa av den! Jag hoppas verkligen att denna sommaren blir något som jag kommer kunna titta tillbaka på med ett leende. Har ni några planer för denna sommaren?
 
 
~ With flowers in my hair ~
Det blev så himla många fina midsommarbilder med Pelle så jag känner att jag måste visa några till, även om det nu är snart en vecka sen det var midsommar.