Josefin Nilsson

Utan er hade det aldrig blivit så bra!
Tiden flyger iväg och ännu en gång funderar jag över hur 3 år redan kan ha passerat. Det känns som en evighet sen jag slutade 9:an men inte alls längesen jag började gymnasiet. Hur är det ens möjligt, det är ju ca 3 år sen båda sakerna. Ett kapitel i livet slutades och ett annat påbörjades. Men nu är det också slut, för en vecka sen slutade jag gymnasiet och lämnade min helt underbara klass och nu börjar ett ännu ett nytt kaptiel i livet.
 
Om jag kände mig vilsen efter högstadiet med allt nytt så är det ingenting mot vad jag gör nu. Jag kan välja att göra exakt vad jag vill men det är inte mina framtidsplaner som detta inlägget ska handla om utan min tid på gymnasiet. För som jag skrev så kände jag mig så sjukt förvirrad när skolan slutade och jag skulle vänta på intagningsbeskedet som kom senare under sommaren. Till skillnad från typ alla andra i min gymnasieklass kände jag mig inte direkt glad när jag blev antagen på mitt förstahandsval, natur-hippologi. Kanske det hade att göra med att jag redan innan kände mig så säker på att det var just där jag skulle gå, kanske för att jag fortfarande var inställd på att jag skulle tillbaka till min förra klass efter sommarlovet.
 
 
I vilket fall som helst så började jag gymnasiet och undrade seriöst vad det var för konstig klass jag hade kommit i. Första veckorna var det hur mycket bråk som helst om allt och inget och jag kan lugnt säga att jag saknade min gamla klass otroligt mycket. Dessutom skadade Pelle sig och bara en månad efter det lyckades jag själv och skada mig, så jag kan inte direkt påstå att jag fick den ultimata starten på gymnasiet. Tiden fortsatta och det var ett helt annat tempo, längre lektioner och en helt annan sorts uppgifter, men på något sätt tog jag mig igenom 1:an och lyckades få ett gäng kompisar på vägen. Vi började som en klass på 30 personer och när 1:an var slut var vi runt 20 kvar.
 
2:an körde igång i rasande tempo och vi insåg ganska fort att det skulle bli ett riktigt helvete rent pluggmässigt. Som tur var hade de allra flesta bråken i klassen då lagt sig och alla började inse vilka diskussioner som var värda att ta, tack och lov. Sakta men säkert började vi bli en klass och när vi slutade 2:an var vi 15 tappra kämpar kvar i klassen. Från första dagen i 3:an blev klassen bara starkare och starkare och istället för att fightas mot varandra la vi den energin på att få igenom våra krav på en rättvis undervisning. 
 
Citat från en utav våra lärare som hade oturen att ha oss två av tre lektioner i veckan mellan 15:30-17:00
 
Mina 3 år på gymnasiet hade aldrig blivit så bra som de blev utan den här klassen. För trots att jag undrade vad det var för människor jag hade hamnat med när jag började så kan jag lova att jag älskar dom nu när jag slutar. Det har varit så mycket kaos, bråk, och åsikter hit och dit, lärarna har gråtit och det har varit möten med flera utav rektorerna på skolan. Men i slutendan har vi alla lärt oss otroligt mycket, inte bara skolämnen, utan hur man smartast får fram sina åsikter på ett sätt så att folk lyssnar och att ibland är det kanske smartare att backa undan även om alla inte tänker och tycker likadant.
 
Att jag nu kanske inte kommer att träffa många utav de här personerna på 3 år känns så konstigt. Det är inte precis så att vi kommer springa på varandra i stan, för någon flyttar hem till familjen i USA, någon annan flyttar till England, och en stor del flyttar hem till Norrland och kvar här nere i Skåne stannar en mindre än en tredjedel av klassen. Jag kommer sakna alla otroligt mycket men jag är också otroligt tacksam över de här åren med världens bästa klass!
 
 
Emelie Andersson

så fin du var på balen :)

sv: tack, kul att du gillade den och du får gärna göra den :)
ja jag ska minsann prova det :)

Svar: Åh tack så mycket! :)
Josefin Nilsson

Martina

Så fina ni var på balen! Låter som att ni har gjort en himla resa tillsammans :)

Svar: Tack så mycket! Ja det gjorde vi verkligen :)
Josefin Nilsson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress